Katarina jobbade 70 timmar i veckan när allt plötsligt slutade fungera. Trots avslappningsövningarna, yogan och psykologen hon gick till i förebyggande syfte. "Jag stressade till och från psykologsamtalen, stressade till och från yogan och meditationen", berättar hon. Idag har hon omvärderat sin livsstil. Foto: Ragnhild Ahlgren

Katarina 43: ”Jag trodde jag kunde planera bort en utbrändhet”

Katarina hade ett fantastiskt arbete, jobbade stenhårt 70 timmar i veckan och hade sociala aktiviteter nästan varje kväll. Livet lekte men på nätterna kom attacker av panikångest. När hennes chef tog ifrån henne jobbdatorn och skickade henne till läkaren blev hon arg på sig själv och skämdes. Hur kunde hon ha låtit det gå så långt? Och vem var hon utan sitt jobb?

Jag är uppfostrad att vara duktig och prestera. Andra har beskrivit mig som ambitiös och väldigt målmedveten, egenskaper som har präglat hela mitt liv och definierat mig som person. Min livsplan var från början också väldigt ambitiös. 1995 flyttade jag från Polen till Sverige med målet att göra karriär. Från dag ett jobbade jag stenhårt och var fast besluten att någon gång bli VD på ett stort internationellt företag.

Under ett antal år var jag chef på en stor organisation och hade ansvar för 30 anställda. Eftersom jag ville ha kontroll på allt, värna om mina anställda och samtidigt vara lojal mot min arbetsgivare, tog jag på mig för många arbetsuppgifter utan möjlighet att delegera. Till slut hade jag ansvar för flera stora och viktiga projekt och hade enormt mycket att göra. Jag visste att jag jobbade för mycket, vissa veckor upp emot 70 timmar, men jag trodde hela tiden att jag skulle klara av det.

Några av mina vänner hade faktiskt blivit sjuka och utbrända av jobbet, men jag tänkte att sådant bara händer andra, aldrig mig. Jag trodde att jag kände min kropp, att jag skulle kunna läsa av signalerna om det skulle gå för långt. Jag gjorde avslappningsövningar och yoga, jag gick till och med till en psykolog i förebyggande syfte. Det var så logiskt för mig, att jag skulle kunna planera bort en eventuell utbrändhet, trots att jag egentligen såg tecknen komma. Problemet var bara att jag stressade till och från psykologsamtalen, stressade till och från yogan och meditationen.

Sedan hände något, det sa stop. Jag kunde inte hantera mitt liv längre. In i det sista ville jag inte se sanningen, eftersom för mig var utbrändhet lika med svaghet. Flera månader innan jag kraschade hade jag dagliga panikångestattacker, oerhörd sömnbrist, koncentrationssvårigheter och instabilt humör. Jag trodde att det var helt normalt för någon i min position! Jag hade också ett väldigt aktivt socialt liv med många vänner och bekanta och var ofta uppbokad flera månader framåt, och det var kul! Allt gick som tåget ända tills den dagen då min chef kallade in mig till sitt kontor och sa åt mig att gå hem, boka en läkartid och stanna hemma.

Först förstod jag ingenting och blev arg på chefen. Men nu i efterhand kan jag se så tydliga tecken på att min hjärna sade ifrån. Jag kunde inte ta till mig ny information, kunde inte tänka logiskt. Jag tittade på ett mejl men förstod inte alls vad jag skulle göra med det. Jag läste en text, jag såg orden, men förstod inte alls vad den handlade om. Jag kunde variera från att vara helt känslokall till vara ett totalt nervvrak och börja gråta. Jag skämdes så mycket för jag var medveten om mina brister, så jag jobbade ännu mer för att kompensera, hinna med allt och upprätthålla bilden av mig själv.

Idag tackar Katarina nej till chefstjänster och har släppt på många av de "måsten" hon tidigare hade.

Idag tackar Katarina nej till chefstjänster och har släppt på många av de ”måsten” hon tidigare hade.

Tills dagen kom då min chef skickade hem mig. Hos läkaren fick jag diagnosen stressrelaterad utmattning och hos psykologen fick jag veta att jag genomgick en livskris. Det blev kaos i mitt huvud. Hur kunde det här hända mig? Vad är det för fel på mig? Jag skämdes och sa till läkaren att det räckte med att han sjukskrev mig i två veckor, sen är jag bra igen. Han skrattade åt mig och sa att vi får se. Min chef hade tagit ifrån mig min jobbmobil och dator och det var så kämpigt för jobbet var ju hela min identitet och meningen med mitt liv. Det var status och prestige och en symbol för vad jag åstadkommit i livet. Och nu togs det ifrån mig. Vem var jag då?

Jag började sakta inse att jag var sjuk och att jag behövde förändra mitt beteende. Men jag skämdes fortfarande och var arg på mig själv. Hur kunde jag ha låtit det gå så långt och hur kunde jag tillåta mig själv att vara så svag? Jag blev sjukskriven på heltid i två månader och sedan på halvtid i ytterligare två månader, men jag gick aldrig tillbaka till min gamla chefsposition. Efter det åkte jag iväg och reste i Asien i tre månader och släppte jobbet helt. Idag har jag bytt arbetsplats och mår bättre, men blir väldigt lätt trött. Jag är mer känslig och medveten om hur kroppen reagerar på signaler. Jag har också blivit bättre på att formulera hur jag vill göra saker och det finns inga måste längre.  Jag har omvärderat mitt liv och min bekantskapskrets. Jag tackar nej till chefstjänster. Men jag mår under omständigheterna bra. Jag hade tur.

Katarina Krzyzinska

Dela sidan

Engagera dig redan idag

Stöd forskningen

Ge en gåva

Starta en insamling

Starta