Spela

Kjell-Olof Feldt om hur Hjärnfonden uppstod

Stiftelsen Hjärnfonden bildades 1994 på initiativ av professor Lennart Widén vid Karolinska Institutet i Solna. Styrelsens ordförande har sedan starten och fram till och med 2009 varit tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt, som numera är hedersordförande. I den här intervjun berättar Kjell-Olof Feldt om hur det hela började.

”Det bästa minne jag bär med mig från åren i Hjärnfondens styrelse är människors engagemang och offervilja för ett ideellt ändamål.”
Kjell-Olof Feldt, före detta finansminister och före detta ordförande i Hjärnfonden.

Det var i början av 90-talet som idén att starta en fond till forskning om hjärnans sjukdomar föddes. Nya metoder som hade utvecklats med hjälp av ny teknik hade öppnat dörren till en helt ny värld, en värld som var näst intill outforskad och ingav hopp om ett bättre liv. Lennart Widén var professor på Karolinska Institutet och insåg tidigt behovet av en alternativ finansieringsplan. De statliga bidragen var långt ifrån tillräckliga för att kunna genomföra den avancerade och kostsamma forskningen som krävdes för att skapa en förståelse för vår mest avancerade kroppsdel. Hjärnfonden i sin nuvarande form grundades 1994 och som första ordförande valdes den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt.

Motiven för att inrätta en privat organisation som samlade in pengar för stöd till upplysning och forskning om hjärnan och dess sjukdomar kan förenklat beskrivas så här: Under de senaste årtiondena hade redskapen och metoderna för sådan forskning utvecklats starkt. Helt nya möjligheter fanns att undersöka och analysera detta människokroppens mest komplicerade och hittills ganska oåtkomliga organ. Många såg framför sig ett genombrott för kvalificerad hjärnforskning som syftade till framgångsrik behandling av det centrala nervsystemets många sjukdomar.

Men för att åstadkomma något sådant krävdes avsevärt större resurser än vad som kom neuroforskningen till del. Och i den statsfinansiella krisens tid under 1990-talet fanns föga hopp om att mer skattemedel skulle lösa problemet. Tvärtom väntades nedskärningar av statens stöd till medicinsk forskning. En bidragande orsak till att det kunde ske var att flera forskningsområden sedan länge till stor del kunde finansieras genom privata donationer. Cancerfonden och Hjärt–Lungfonden var klart lysande stjärnor bland landets ideella insamlingsstiftelser. Och de sågs naturligtvis som Hjärnfondens förebilder.

Hjärnfondens uppgift var således viktig och grundad i verkliga behov. Dess tillkomst hälsades med sympati och välvilja inte bara av hjärnforskningens utövare utan även, som framgått, av många mäktiga organisationer och de politiska partierna. Det enda som saknades var villiga donatorer. Huvudmännen själva gjorde ingen ansats i riktning mot att inta den rollen. Representanter för patientföreningarna förklarade att de ställt upp som huvudmän under förutsättning att några avgifter inte skulle belasta dem. (Att arvoden inte skulle utgå till styrelsens ledamöter var egentligen en självklarhet men behövde ändå stadfästas i protokollet.)

Ladda ner och läs hela berättelsen här!

Dela sidan

Engagera dig redan idag

Stöd forskningen

Ge en gåva

Starta en insamling

Starta