– Hej, jag heter D-d-d-d …

Där tar det stopp för Diana Morgården Guilletmot en stund. Kvinnan hon har stannat på gatan ser lite förvånad men vänlig ut. Efter några sekunder släpper det för Diana.

– Jag heter Diana, och jag stammar. I dag tränar jag på att presentera mig för främlingar, säger hon.

Att stamningen kommer fram är inget Diana försöker dölja. Det är i själva verket syftet med övningen. Att visa för sig själv att hon duger som hon är, och att det är okej att stamma.

För en förbipasserande är det ett kort samtal. För Diana är det en övning i att gå emot något hon har kämpat med nästan hela livet.

Diana var tre år när hon började stamma. Hennes första egna minnen är från förskolan: känslan av att vara annorlunda, att inte prata som de andra barnen.

Ett minne har stannat särskilt tydligt. Under en samling i sexårsverksamheten frågade ett barn varför hon pratade så konstigt. Diana tänkte svara att hon stammade. Men innan hon hann förklara gick en pedagog emellan och sa att sådant frågar man inte om.

Pedagogen ville försvara henne, men för Diana blev budskapet ett annat.

– Jag kommer ihåg känslan så starkt: Okej, det här ska vi inte prata om.

Hon gick hos logopeder under uppväxten, men saknade en förklaring till vad stamning var och varför hon stammade. Framför allt saknade hon att få höra att det var okej.

– Hela mitt liv växte jag upp med känslan av att stamningen var fel och att jag måste dölja den.

Hon blev inte mobbad, ändå beskriver hon skoltiden som fylld av ångest. Muntliga redovisningar kunde vara så plågsamma att hon skolkade eller hoppades att hon skulle bli påkörd och bryta ett ben på vägen, bara för att slippa stå framför klassen.

– Jag hade velat att skolan pratade med mig om stamningen. Att någon frågade: Diana, vill du redovisa i en mindre grupp? Jag kände aldrig att jag hade rätt att göra på ett annat sätt. Jag skulle bara klara det.

Diana tyckte om att lära sig och var intresserad av film. Men rädslan för att prata tog kraft från skolarbetet och påverkade hennes tankar om framtiden och att läsa vidare.

När Diana var 25 år skulle hon få ett jobb i en annan Konsumbutik än den där hon redan arbetade. Hon behövde bara ringa och presentera sig.

Men när personen svarade kunde hon inte säga sitt namn. Hon lade på och lät jobbet gå.

– Då kände jag att nu får det vara nog! Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Alla de här situationerna med jobb och telefonsamtal tog så mycket kraft.

Hon sökte upp en ny logoped och hittade slutligen rätt. Logopeden hjälpte henne också att våga ta kontakt med Stockholms Stamningsförening.

Det blev början på en förändring. Att träffa andra som stammade gav henne ett sammanhang där hon inte behövde förklara allt.

I dag är Diana 37 år och mamma till tre barn. Hon är social, utåtriktad och tycker om att möta människor. Men det betyder inte att stamningen är lätt att leva med.

– Folk har tänkt att jag inte kan må dåligt av min stamning eftersom jag alltid är så glad. Men ibland har jag varit extra glad och trevlig för att kompensera för den, fast jag egentligen velat ta ett steg tillbaka.

Föräldraskapet har också fört med sig nya situationer där hon behöver prata. På förskolan kan hon fastna när hon vill fråga hur barnens dag har varit eller berätta att ett barn har sovit dåligt.

– När jag inte kan säga det väcker det så mycket skuld och skam. Då kommer tanken att jag är en dålig mamma.

Hemma hos Diana sitter Ineke Samson vid köksbordet. Hon är logoped och forskare vid Karolinska Institutet. De har känt varandra i närmare tio år, genom Stockholms Stamningsförening och möten med studenter på logopedutbildningen, där Diana har berättat om sina erfarenheter.

Sedan dess har de fortsatt att samarbeta. Ineke bidrar med forskningskunskap. Diana når människor som forskningen behöver lyssna till, och hjälper till att sprida information om studier.

Ineke förklarar att stamning har en neurobiologisk grund. Den handlar om hur hjärnan styr och samordnar talets rörelser.

Ärftlighet spelar ofta en roll och för de flesta börjar stamningen i barndomen.

– Forskare har sett skillnader i hur myelinet – det isolerande lagret runt nervtrådarna – utvecklas hos barn som stammar. De utvecklas långsammare och annorlunda. Skillnaderna finns i hjärnans kretsar för tal och kan påverka hur snabbt och effektivt nervsignalerna överförs.

Men forskningen har främst sett skillnader i nervbanornas struktur och utveckling. Undersökningarna mäter inte enbart myelin, så man kan inte säkert säga att just myelinet orsakar stamningen

Att talet ibland flyter och ibland låser sig innebär inte att personen kan välja att sluta stamma. Just oförutsägbarheten kan vara mycket påfrestande.

– Det inte ovanligt att personer som stammar skuldbelägger sig själva och tänker att man borde kunna prata med flyt, eftersom man kan det ibland. Omgivningen kan också tro att det bara handlar om att anstränga sig. Men så är det inte, säger Ineke.

Hur mycket stamning som hörs säger heller inte hur mycket den påverkar livet. En person kan stamma tydligt och känna sig bekväm. En annan kan låta nästan helt flytande, men lägga stor kraft på att undvika vissa ord och situationer.

Det kallas dold stamning. Personen kanske byter ut ett ord, undviker vissa ljud, låter någon annan prata eller avstår från att gå någonstans. Detta är något Ineke forskat på länge.

– I mina intervjuer beskrev en person döljandet som en halvtidstjänst. Så mycket av den vakna tiden gick åt till det, säger Ineke.

Diana känner igen sig. Dagen före vårt möte ville hon fråga frisören var toaletten låg. Men hon var rädd att fastna och lät bli.

– Det sitter så djupt rotat, det här att dölja stamningen. Även om jag har kommit långt finns det fortfarande kvar.

Samtalet i frisörstolen blev sedan svårt och hackigt.

– Och det väcker fortfarande så mycket skam och skuld och svåra känslor i mig, berättar Diana.

Social ångest är vanligare bland personer som stammar än i befolkningen i stort, berättar Ineke. Rädslan för andras reaktioner kan begränsa både vardagen och livsvalen.

Tillsammans med en psykologkollega arbetar hon därför med att pröva en KBT-behandling som är anpassad för personer som stammar. Den innehåller bland annat övningar där deltagarna får närma sig situationer de annars undviker.

Runt bröstkorgen har Diana ett band. När hon andas in spänns det och hjälper henne att känna hur revbenen rör sig. Det är ett stöd i den talteknik hon har tränat på i snart tio år.

Tekniken ingår i McGuire-programmet, som grundades av amerikanen Dave McGuire, som själv stammar. För Diana har kombinationen av talträning, acceptans och möten med andra som stammar varit avgörande.

Varje morgon gör hon en uppvärmning framför spegeln. Hon tränar på andningen, pauserna och på att börja om när ett ord låser sig. På bandet står “Pause, breathe, speak, release”.

Bandet påminner henne om tekniken. Men hon bär det ibland också för att göra något synligt som hon tidigare försökte gömma.

– Om någon frågar varför jag har det får jag en anledning att berätta om min stamning.

Hon använder även frivillig stamning: väljer att upprepa eller dra ut på ljud, också när talet skulle kunna flyta. För henne blir det ett sätt att öva på att låta stamningen höras.

– Jag har dolt min stamning så länge. Att nu frivilligt prata på det här sättet är som balsam för själen. Jag står upp för mig själv och visar vem jag är.

Det är också härifrån övningarna på gatan kommer. På kurserna fick hon gå fram till människor och börja prata. Nu gör hon det på egen hand och delar ibland mötena i sociala medier.

Det är fortfarande läskigt. Men när hon vågar stanna kvar i samtalet får hon en erfarenhet som rädslan inte kan ge henne.

– De flesta är så fina. Och om någon blir osäker får jag möjlighet att förklara. Då kanske den personen tar med sig det till nästa gång den träffar någon som stammar.

Diana har närmat sig en ung kille och frågar om hon får prata med honom.

Det får hon. Plötsligt lyser han upp.

– Det är ju du! Jag har sett dig på TikTok!

Diana har snabbt blivit en växande profil på sociala medier. På Instagram följer över 17 000 personer hennes konto, där hon visar både utmaningarna och hur det är att leva med stamning.

Att vara öppen har betytt mycket för henne. Här kan hon visa det som inte alltid märks bakom hennes glada och sociala sätt: ansträngningen, skammen och arbetet med att våga prata ändå.

Samtidigt vill hon ge andra det hon själv saknade som barn. Vetskapen om att de inte är ensamma och att deras ord får ta tid.

– Vi är många som stammar. Alla pratar olika, och du har rätt att ta din tid och prata på det sätt du gör.

Dianas konto heter Forever Stuttering, och det finns en viktig tanke bakom namnet.

– Min stamning kommer aldrig att försvinna, och jag arbetar varje dag för att acceptera det. När jag accepterar stamningen blir jag fri.