Hjärnfonden
Ge en gåva

”Jag har fått ett rikare liv efter stroken”

Josefine var 25 år gammal när hon fick sin stroke. Idag, tre år senare, har hon behövt lära känna sitt nya jag och på grund av hjärntröttheten blir de enklaste vardagssysslorna utmattande. Men Josefine har valt att fokusera på det hon klarar av och mår bra av att göra och hon vill peppa andra unga som också drabbats av stroke. ”Även om livet aldrig kommer bli som innan stroken kan man få ett väldigt bra liv ändå”, säger hon. Här är hennes historia.

Det var en vanlig lördagskväll i september 2012. Josefine, som till vardags pluggar till lärare på Göteborgs universitet och jobbar extra i en klädbutik på helgerna, hade precis fyllt 25 och hade tjejkompisarna hemma hos sig på förfest. Hennes pojkvän var på resa med jobbet i Italien. Helt utan förvarning smäller det plötsligt till i bakhuvudet och nacken på henne.

– Det går inte att beskriva den smärtan. Jag faller ihop på golvet och skriker, mina vänner förstår inte vad som händer förutom att något är allvarligt fel, så de ringer ambulansen som kommer inom tio minuter, berättar Josefine.

Väl på sjukhuset visar det sig att Josefine har fått en stroke. Ett blodkärl i hjärnan har spruckit och orsakat en kraftig blödning som nu ligger och trycker på hennes hjärna. Hon får ligga kvar på sjukhuset i två månader. Josefine tänker att bara hon fick komma hem så skulle allting bli bra. Hon skulle börja plugga igen och träffa sina kompisar. Men det blev ju inte riktigt så.

Hjärntröttheten

– När jag kom hem kände jag mig ensammast i världen. Jag mådde riktigt dåligt och ingen av mina vänner förstod riktigt hur jag kände mig eftersom det inte syntes något på utsidan.

Det värsta var hjärntröttheten. Det är en slags extrem mental trötthet som ofta förekommer hos människor som drabbats av stroke, skallskador eller andra sjukdomar som påverkar hjärnan. Det var ingen som riktigt hade förklarat det här med hjärntrötthet för Josefine och vad det skulle innebära att komma hem efter en stroke. Hon började inse att hon nog inte skulle kunna gå tillbaka till universitetsstudierna. För hur skulle det gå när det var extremt utmattande att bara fika med en kompis? För Josefine innebär hjärntröttheten att hon är väldigt känslig för många intryck på samma gång, höga ljud och stora folksamlingar. Sådana saker blir snabbt väldigt uttröttande och hon måste ta en paus.

– Jag håller i ungefär fyra till fem timmar, sen måste jag vila en timme, säger hon.

Äntligen rehabilitering

Josefine mådde allt sämre och var på väg ner i en depression. Efter tre månader hemma fungerade det inte längre och Josefines pappa bad en neurokirurg de tidigare haft mycket kontakt med att skriva en remiss till neurorehabilitering. Josefine kom till Högsbo som är ett dagrehabiliteringscenter där hon för första gången fick träffa andra unga människor som kände som hon.

– Först fick jag lära känna vad hjärntröttheten var och hur den begränsade mig. Jag kände mig så ensam i min sjukdom och skämdes lite över att jag drabbats av en stroke så ung. Men på Högsbo fick jag träffa andra personer i samma sits som jag själv och det var väldigt skönt. Vi kunde sitta och älta våra problem ihop och de förstod mig på ett sätt som ingen annan.

Josefine kände sig inte längre ensam i sin sjukdom och efter två månader fick Josefine börja på ett annat rehabiliteringsprogram på Dalheimers hus i Göteborg. Personerna hon träffade där har blivit hennes vänner för livet.

Att komma tillbaka

Att sedan gå tillbaka till lärarstudierna var inte aktuellt, så istället fick Josefine jobb i en liten lampbutik som också är ett socialt kooperativ där hon först arbetstränade i sex månader och precis nyligen har fått en anställning på 50 procent.

Idag mår Josefine bättre tack vare rehabiliteringen, men hon önskar att hon fått komma direkt till rehabiliteringscentret efter sjukhusvistelsen. Hjärntröttheten begränsar henne varje dag men hon har hittat sätt att hantera den. Hon har varit med i en studie om mindfulness efter stroke och har på eget initiativ börjat gå på yoga tre till fyra gånger i veckan.

Josefine vill gärna bidra med att ge hopp till andra unga som drabbats av stroke.

– Sedan jag fick min stroke har jag börjat leva ett liv för min egen skull, jag tar ingenting för givet och mitt liv är rikare på så många sätt. Även fast livet aldrig blir som innan stroken kan man ändå få ett väldigt bra liv. Det gäller att lära känna sitt nya jag och förstå vad som belastar en och vad som ger energi.

– Det är mycket saker jag inte kan göra på grund av min hjärntrötthet, men sedan jag lärde känna mina begränsningar har jag kunnat börja leva fullt ut. Jag har valt att fokusera på det jag KAN göra och försöker hitta nya saker jag mår bra av och klarar av. Yoga och mindfulness till exempel.

Josefine vill dessutom peppa dem som tror att livet är över bara för att det inte blir som innan de blev sjuka.

– Jag trodde det själv under en period i min rehabilitering och nu står jag här snart tre år senare och har hittat nya saker jag älskar och som får mig att må bra. Livet kan bli bra även fast det inte blir som man har tänkt sig! Jag har haft många mörka stunder under min resa efter min stroke men jag har alltid haft en positiv grundinställning som hjälpt mig framåt. Idag vill jag leva och göra saker jag mår bra av och inspirera andra, här och nu!

shaped face

Swisha en gåva till 90 112 55
eller engagera dig på
ett annat sätt.

Stöd forskningen

Stöd oss

Egen insamling

Starta