“Nu önskar jag att hon skulle lägga sig i”

Jag har haft olika stadier i min relation till svärmor. Först var den sporadisk, eftersom vi flyttade från stan. Några brev, vykort och telefonkontakt. Vi hälsade på då vi var hemma och hon var alltid omtänksam och snäll. Vår kontakt var mest bara artig, så där som det är de första åren då man följs.

Då vi flyttade hem till stan blev den lite mer intensiv. Relationen blev närmare och mer påfrestande. Svärmor ville aldrig vara till last, hon var mer den som ville hjälpa till. Och tänkte alltid på alla andra före sig själv. Vi hade jättetrevligt då vi träffades. Hon var alltid så glad och positiv. Hon erbjöd sin hjälp med att tvätta och städa, plantera om blommorna och byta gardiner. Alla gånger tackade jag artigt nej.

Jag har alltid haft lite problem med att ta emot hjälp, vill helst fixa sånt själv. På sin höjd gick hon ut med vår hund på promenader då vi jobbade långa dagar och hon hjälpte att mata katterna då vi åkte bort. Många gånger tyckte jag att det var irriterande då svärmor la sig i. Hon gjorde det i all välmening, men i mina öron skavde det.

Svärmor har alltid haft en bra relation till sina barn. Och den blev extra djup efter bilolyckan i mars 1982 som resulterade i skador som de fått dras med hela livet, både kroppsligt och mentalt.

2004, det var året hennes man dog. Sårbarheten, då jag insåg hur fort livet kan förändras. Hon hade varit hos frisörskan, var fin i håret och nyplockade ögonbryn kom hon hem. Hon blev glad då han tyckte att hon blev fin. Hon vände sig om in till köket för att koka kaffe… och inom loppet av sekunder så var han borta.

Det var då vår relation blev lite djupare, och då hade vi ändå känt varandra i nio år. Tätt inpå makens bortgång fick svärmor besked om att hon fått bröstcancer. Slaget var hårt, men hon var beslutsam att fixa det och att gå igenom alla behandlingar. Hon har alltid varit positiv och det var det som gjorde att hon besegrade cancern. Hon tappade håret, men inte livsgnistan.

Tiden rullade på för svärmor med vardag, kaffe, bio, promenader och väninnor. Tills det en dag knackade på dörren.

Det var Herr Alzheimers som ville komma in. Och han tänkte inte bara vara gäst, utan bosätta sig där för alltid.

Livet kastades omkull för henne.

Hon visste att hon inte kunde besegra den här sjukdomen, hon visste att det inte fanns något botemedel, hon visste hur sjukdomsförloppet gick och hon visste att sjukdomen tillslut skulle besegra henne.

Hon visste att hon en dag inte skulle känna igen sina barn. Hon visste att hon en dag inte skulle veta vem hon själv var. Trots det, så fortsatte hon ändå att vara positiv. Det är hennes styrka.

Men hon har även dagar då hon är förbannad på att Herr Alzheimers knackade just på hennes dörr. Hon är förbannad över att hon inte klarar sig själv. Hon är förbannad över att inte kunna promenera själv, att inte kunna laga sin mat, att inte kunna koka sig en kopp kaffe då hon är sugen. Att inte kunna slå ett telefonnummer förutom de närmsta som är inprogrammerade på stora knappar på telefonen.

Hon är förbannad över att hon inte ser vad klockan är, att hon inte längre kan läsa, att hon inte längre kan slå på cd-spelaren för att lyssna på musik och att hon inte kan duscha utan hjälp.

Nu är det hon som behöver hjälp.

Med att städa och tvätta, plantera om blommor och byta gardiner. Hon kan ringa på kvällen och gråta för att hon inte hittar lysknappen till toaletten. Blir helt ifrån sig och ringer och säger att det varit inbrott och hon säger att det ligger glasskärvor på golvet. Då det sedan visar sig att hon bara trampat på en penna som rullat ner från bordet.

Hon kan ringa och vara arg för att hon inte hittar handtaget på ytterdörren så hon kan känna att dörren är stängd. Och då hon inte hittar vattenkranen för att kunna dricka lite vatten.

Relationen till min svärmor har återigen ändrats. Saker vi aldrig pratat om tidigare pratar vi om nu. Att höra hennes ångest över sjukdomen skär i mitt hjärta. Att höra hennes förtvivlan i rösten då hon säger att hon tycker det är jobbigt att veta att hon kommer glömma bort sina barn. Att se hennes tårfyllda ögon då hon säger att hon tycker det är jobbigt att inte orka vara en farmor, som en riktig farmor ska vara. Att höra henne säga att det känns som att hennes hjärta håller på att gå sönder.

Det gör ont.

Nu önskar jag att hon skulle fråga om hon fick hjälpa mig med tvätten och städa, att planera om blommorna och byta mina gardiner. Nu önskar jag att hon skulle lägga sig i.

Förr längtade hon till utlandsresor och att springa tjejmilen i Stockholm. Nu längtar hon till den lilla stunden då hemtjänsten kommer. Till att dricka kaffe med en vän hemma vid bordet, till att få sitta i soffan med sina barn och titta på “Så ska det låta” på TV:n.

Att se henne sitta i soffan och titta rakt fram med tom blick. Att se henne försöka ta på sig tröjan på benen. Att se henne försöka se var hennes kaffekopp står framför henne på köksbordet. Att se henne försöka hitta vattenkranen och tvålen och försöka hitta handduken för att torka sina händer.

Nu är svärmor ännu inte i det sista stadiet i sin sjukdom och ingen vet hur långt det är dit, men det känns som att det börjar närma sig. Dom kallar Alzheimers för “de anhörigas sjukdom”. Om vi som finns runt henne känner sådan maktlöshet och förtvivlan inför den grymma sjukdomen. Hur tror ni då att svärmor känner?

Hon är instängd i sin egen kropp, det finns ingen återvändo och det finns inget hopp. Hon fortsätter vara positiv, men vi ser alla hur hon tynar långsamt bort. Långsamt, långsamt försvinner hon.

Barnen saknar sin mamma.

Lillebror saknar sin storasyster.

Syjuntetjejerna saknar sin väninna.

Barnbarnen saknar sin farmor.

Och jag saknar min svärmor.

Hon är fin i håret, men hon börjar tappa sin livsgnista.

#jagvillminnas