Porträtt av Niclas König mot en bakgrund med öar och vatten.

Niclas König är an av Hjärnfondens stipendiater och forskar om beroende och belöning på Uppsala universitet.

Niclas König letar efter nya sätt att behandla beroendesjukdomar

Hjärnans belöningssystem är centralt vid beroendeutveckling. När vi äter god mat, motionerar eller har sex, frisätter systemet dopamin; vi får en känsla av välmående. När vi konsumerar alkohol eller andra beroendeframkallande ämnen, frisätts mer dopamin än vid naturlig stimulering, belöningssystemet "kidnappas" av drogen. Niclas König, en av Hjärnfondens stipendiater, forskar på Uppsala universitet om vilka nervbanor som styr det motiverande beteendet.

Namn: Niclas König
Hemort: Knivsta
Universitet: Uppsala Universitet
Forskningsområde: Belöning och beroende

Hej Niclas! Berätta om ditt forskningsområde – vad vill du undersöka?

I min forskargrupp undersöker vi mekanismerna bakom beroende och belöning i hjärnan. Vi tittar på mycket specifika områden i hjärnan för att kartlägga vilka nervbanor som har betydelse för belöningssystemet och hur rubbningar i systemet orsakar tillstånd som beroende.

Hur kommer dina forskningsresultat att hjälpa personer som lider av beroendesjukdom?
Beroende är en enorm börda både för individen och samhället i stort. De behandlingar som finns att tillgå idag är ofta ospecifika och medför biverkningar. Genom att i detalj undersöka hur olika komponenter av nervkretsar ger upphov till belöning och beroende kan vi identifiera nya mål för behandlingar. Forskningen handlar alltså om att både förklara vad som sker i hjärnan, och att ge ledtrådar till var man kan rikta nya behandlingar – värdefulla insikter både för forskare och drabbade individer.

Vilken är den största utmaningen inom ditt forskningsområde?
Hjärnans komplexitet! Men det är ju förstås också det som lockar. Hur hjärnan bearbetar information är fascinerande, men också svårt att undersöka, då experimentella ingrepp innebär att man ändrar något i systemet, och man kan inte mäta alla förändringar samtidigt! Hjärnan har också en enorm förmåga att anpassa sig, vilket också måste tas i beaktning. Vår utmaning är att pussla ihop observationer från beteende, histologi, och funktionella mätningar till en sammanhängande bild.

Hur kommer det sig att du fastnade för hjärnforskning?
Jag slutar aldrig häpnas av nervsystemets talanger – såväl dolda som uppenbara. Det finns för mig inget bättre sätt att förstå sig på sig själv och andra än att begrunda hjärnan från olika perspektiv. Allt ifrån dess minsta enheter till hela system och hur de integrerar information för att ge upphov till våra mest komplicerade förmågor och beteenden. Det är ett privilegium att få jobba med ett ämne som också är av sådant personligt intresse!

Vad är din drivkraft som forskare?
Till viss del förstås den egna nyfikenheten. Att inte nöja sig med den första förklaringen utan dissekera maskineriet. Sen är det förstås en fråga om att bidra såväl till medvetenhet och kunskap om hjärnans processer som att upptäcka potentiella sätt att förbättra vår fysiska och psykiska hälsa.