Hannah Hochgerner studerar skillnader mellan kvinnors och mäns hjärnor

Kan du berätta om ditt forskningsområde – vad vill du undersöka?

Min passion för forskning har alltid varit för de minsta processerna i livet – det som händer på molekylnivån i celler. Med hjälp av en nyutvecklad teknik, kallad singel-cell sekvensering, är det numera möjligt att karakterisera en enskild cell och i detalj undersöka dess genetiska information. Under de senaste åren har den metodiken verkligen ökat kunskapen om hjärnans byggstenar och gett oss nya verktyg för att studera olika funktioner i hjärnan. I min forskning vill jag nu undersöka hur cellulära byggstenar i en specifik region i hjärnan, kallad den mediala amygdala, relaterar till socialt beteende och i synnerhet för att förstå skillnaderna mellan aggression och föräldrabeteende hos möss av båda könen.

Hur kommer dina resultat att hjälpa personer med hjärnsjukdomar?

Jag tror att den här metodikens kommer att ha en enorm inverkan på många aspekter av neurovetenskap – eftersom vi äntligen kan få tillgång till information om vilka gener som används på ett mer systematiskt sätt och det ger oss möjlighet att börja ta itu med hjärnsjukdomar med mer skräddarsydda verktyg. Vi är dock fortfarande i början av att tillämpa metoden på mer kliniska problem, därför valde jag att studera aggression och föräldrabeteende som intressanta modeller som skiljer sig mellan mushanar och (tyvärr understuderade ) mushonor.

Vilken är den största utmaningen inom ditt vetenskapsområde?

Att förstå och dra slutsatser av de stora mängderna data. Även om experimenten i sig kan vara knepiga att utföra, går de ganska fort vilket medför att vi snabbt genererar enorma mängder information. Även med de bästa, mest robusta bioinformatikanalyserna krävs det mycket praktisk, icke-automatiserad analys för att till slut kunna förstå och relatera det till de studier som andra grundforskare har utfört tidigare.

Vad fick dig att bli neuroforskare?

Under mina studier läste jag neuroforskaren och nobelpristagaren Eric Kandels memoarer “In search of memory”, och kunde verkligen relatera till hans tidiga, naiva insikt om (parafrasering) “Wow, vi har just gjort något nytt och väldigt coolt – men hur hjälper det oss verkligen att förstå vårt sinne?” Jag kände att neurovetenskap är ett område som är djupt, roligt och komplicerat, och det kommer att dröja länge innan vi får slut på frågor att besvara.

Vad motiverar dig som forskare?

Jag drevs tidigt av att vilja ta itu med det okända – och att få göra det i en miljö med entusiastiska, nyfikna och kreativa människor med så många olika bakgrunder. I verkligheten kan vårt arbete vara mycket frustrerande, eftersom vi förhoppningsvis gör många saker för första gången. Ofta blir det många misslyckanden innan du till slut kommer till ögonblicket då du kan säga “Det fungerar!”. Vanligtvis blir det annorlunda ut än vi förväntat oss, och det är där de riktigt intressanta frågorna kommer upp och fortsätter att driva oss framåt.