Att dansa med en kropp i förändring

“Jag diggar dig, jag diggar dig, jag digg-digg-diggar dig.”

Veronica och Malin överdriver munrörelserna, låter ögonen vandra runt cirkeln och fångar en efter en i blicken. Runtom dem sitter ett tiotal personer i en ring. De följer med i ramsan, i rytmen, i ansiktsmimiken.

Det är uppvärmning på Dans för Parkinson i Huddinge. De börjar med de minsta musklerna. Käkmuskler. Ögonbryn. Tår. Till och med lillfingrarna får sitt. Därifrån byggs klassen långsamt upp: från små, små rörelser sittande på stolar, till större sekvenser med stöd av stolsryggar. Så småningom är hela kroppen i rörelse.

Dansarna gör pliéer till Svansjön, stampar till afrikanska rytmer och sveper sensuellt med armarna till Ronettes Be My Baby. När Tomas Ledin uppfodrande sjunger “Vi är på gång” stiger energin ytterligare ett snäpp. Någon ropar att fotbollslandslaget borde träna på det här. En annan svarar spontant:

– Ja, vi är suveräna!

I slutet rör sig deltagarna i rummet, fram och tillbaka över golvet för att avsluta framför spegelväggen med en kraftfull Diggeloo-diggeley. Koreografin är svår och tempot högt.

Nu är de novembertrötta deltagarna som kom in genom dörren för en timme sedan svåra att känna igen. De flesta strålar, vissa är trötta, men alla är nöjda. Skratt har blandats med koncentration, svett med stolthet.

– Det här är strålande. Man får släppa loss lite. Det gör vi inte i vardagen, säger en av deltagarna när musiken tonar ut.

Efter dansen väntar fika. I köket dukas termosar, muggar och kakor fram. Benen vilar, men samtalet fortsätter röra sig – om dansen och om livet.

Ulrika Mansfield, 75 år, är en av deltagarna runt bordet. Hon fick sin diagnos för några år sedan och har medicinerat i drygt fyra år. Parkinson är en sjukdom som långsamt förändrar kroppen och hon har ramlat flera gånger utan att riktigt förstå vad som hände.

– Det är så obehagligt. Man får blåmärken, men också en annan sorts rädsla. Jag blev försiktigare, rörde mig mindre ute, och min värld minskade.

Hon märker tydligt hur dansen påverkar henne – inte bara i stunden, utan också dagarna efter.

– Det är svårt att beskriva, för min Parkinson har ju blivit sämre under de här åren. Men jag känner att när jag har rört mig – så mår jag bättre dagen efter. Jag kan vara väldigt trött och skakig när jag går hem, men när jag har vilat är jag bättre imorgon.

Det kanske mest avgörande är ändå inte stelheten eller skakningarna, utan relationen till den egna kroppen.

– Dansen har ändrat min inställning till min kropp. Jag kan tycka om den igen – det är fantastiskt. Jag får leka med min kropp, fast den är sjuk, och det går. Jag lär mig uppskatta den och bli kompis med den.

Hon beskriver hur Parkinson hela tiden flyttar gränserna för vad kroppen kan och hur den känns.

– När man har Parkinson måste man förhålla sig till sin kropp på ett nytt sätt, för man har en ny kropp varje halvår. På dansen lär vi oss att göra det på ett positivt, tryggt och trevligt sätt – och vi kan spegla oss i varandra. Annars är det vansinnigt lätt att hamna i att man gör mindre och mindre.

För Ulrika är dansen också en plats där fantasi och känslor får ta plats.

– Det är inte bara muskler och rörelser. Dansar vi till Svansjön så går vi in i det och upplever att vi är svanar, vi gestaltar svanar. Vi får sann glädje av fysisk aktivitet.

– Parkinson berör hela människan – men det gör dansen också.

Per-Olof Nylander, 79, kom i kontakt med Dans för Parkinson genom information från Parkinsonförbundet. Till en början fanns en grupp inne i stan, på Balettakademien. Men när han hörde att det skulle starta en kurs i Huddinge blev valet enkelt.

– När man ordnar aktiviteter för den här typen av patienter ska man komma ihåg att det måste vara lättåtkomligt. Det är en del av förutsättningen för att man ska kunna ta sig dit.

För honom är det inte en sak, utan helheten som gör dansen speciell. Det är en viktig skillnad från fysisk träning som styrketräning eller konditionsträning, säger han.

– Det behövs också. Men det som är svårt för oss med parkinson är att göra flera saker samtidigt. Multitasking. Man kan bli stående plötsligt – det tar stopp.

Han beskriver hur något så vardagligt som att gå över ett torg kan bli en komplicerad uppgift när balansen svajar och underlaget lutar.

Dansen blir ett sätt att öva på allt det där, men inramat av musik, struktur och gruppens energi. I stället för att bara fokusera på “träning” får rörelserna mening.

Han känner igen den klassiska beskrivningen av sjukdomens effekter.

– Effekterna av Parkinson är ju att man blir stel och långsam, man får dålig balans och på sikt krymper hela personen. Man tror att man talar kraftigt – men ack, ack, ack, det gör man inte. Rösten försvinner. Och små fina rörelser, som att knäppa knappar, försvinner om man inte övar dem.

I danssalen är motsatsen norm. Där uppmuntras deltagarna att ta i, sträcka ut, göra rörelser större än vardagen tillåter.

– Här rör vi oss inte bara lite – vi ska ta i och sträcka ut mycket mer än vi gör i dagliga livet. Man behöver det där lite mer explosiva. Och musiken hjälper till.

Vad är bäst med dansen?

– Det är kaffet efteråt, säger han och skrattar. Nej, men allvarligt, det bästa är gruppen. Att vara i en grupp med människor som har samma grundproblem, även om det yttrar sig olika. Den tryggheten betyder mycket. Det är skönt att andra vet exakt hur det känns.

Han reflekterar också över modet det kräver att gå in i en danssal.

– Jag tror det är större motstånd för män att gå på något som heter dans. Det är säkert lättare att gå till ett gym. Här får man visa sig sårbar. Man syns, man tar plats. Särskilt när vi står i ring och alla ser en. Men det är viktigt. För vi kommer att synas i samhället ändå på grund av vår sjukdom– och då måste det få vara okej.

Dansklasserna i Huddinge leds av Malin Jönsson och Veronica Bergan – båda utbildade danspedagoger och skolade i den internationella metoden Dance for PD®. För dem handlar klasserna inte bara om rörelser, utan om att skapa ett rum där konst, hjärnträning och gemenskap möts.

Metoden har sitt ursprung i Brooklyn, New York, där ett danskompani tillsammans med personer med parkinson utvecklade övningar som både var roliga och hjälpte kroppen. I dag används konceptet i hundratals städer världen över, och i Huddinge har det fått en alldeles egen förankring.

Det som gör Dans för Parkinson unikt är inte bara vad deltagarna gör – utan hur det görs. Klassen leds alltid av två pedagoger, vilket ger en dynamik där gruppen kan delas, anpassas och få stöd i stunden.

– Vi har sittande delar, stående delar och sekvenser där vi rör oss över golvet. Eftersom vi är två kan en av oss alltid anpassa för den som behöver sitta, medan den andra håller tempot i gruppen, säger Malin.

Här är fokus på det friska, på vad som fungerar. I danssalen möts människor bortom diagnosen. Här får de känna sig fria, starka och delaktiga – som kroppar i rörelse, inte som patienter i behandling. Det blir en efterlängtad paus från sjukdomens begränsningar, ett rum där självkänsla och mod väcks på nytt.

Malin återkommer till idén om att våga ta ut rörelserna.

– Vi strävar efter att sträcka på oss, ta plats, öva rörlighet – det gäller både kropp och röst. Rösten kan bli svagare av sjukdomen, så vi lägger in moment där man använder den, vågar ta ton.

Veronica lyfter fram det lekfulla, det som får deltagarna att glömma att de tränar.

– I traditionell rehab kommer du in som patient och fokus ligger på problemen: “Det här klarar jag inte, det här ska jag träna upp.” Här tränar vi också, men vi tänker inte på det på samma sätt. Deltagarna blir uppslukade av musiken eller roliga rörelser. Man luras in i att träna på saker.

Dansen är därför ett bra komplement till rehabträning och fysioterapi.

Med tiden ser de båda hur deltagarna förändras. Inte över en vecka men under terminens gång.

– I början kan det vara mycket nervositet, mycket nytt material. Men efter några veckor är rörelserna större, tryggare, mer direkta. Det är otroliga skillnader, säger Veronica.

Det handlar inte bara om kroppens mjukhet eller stabilitet, utan lika mycket om fokus, minne och uppmärksamhet – förmågor som ofta påverkas av sjukdomen.

– Parkinsonsymtomen blir ofta värre av stress och nervositet. Ju mer förutsägbart det blir, när de vet vad som ska hända och är vana vid varandra, desto lättare blir det att ta in information, minnas sekvenser, hålla fokus.

Men kanske är det ändå gemenskapen som bär allt. Den tar plats både i salen och vid fikabordet efteråt.

– Det här är ingen samtalsgrupp för parkinsonsjuka, fokus är på dansen. Men runt fikabordet finns ett tryggt rum. Där behöver ingen förklara varför kaffet skvalpar eller varför någon plötsligt blir stilla mitt i en rörelse. Den igenkänningen är svår att hitta någon annanstans, säger Veronica.