Nicklas fick sin add-diagnos som vuxen

Nicklas Astfors föddes 1988 och beskriver det som att signalerna fanns där redan tidigt. Som barn hade han svårt med läsning, skrivning och matematik. Han skickades till olika utredningar, där man undersökte om det kunde handla om dyslexi eller dyskalkyli.

Men svaren blev gång på gång detsamma.

– De konstaterade att det fanns något som inte riktigt fungerade, men det var inte tillräckligt för att någon skulle göra något åt det.

För Nicklas blev det en märklig plats att växa upp på. Att få bekräftat att något inte stämde, men samtidigt inte få någon förklaring som hjälpte honom vidare.

Till slut började han anpassa sig själv efter de förutsättningar han hade.

– Så länge jag blev godkänd i skolan så var det okej. Allting annat var en bonus.

Det handlade inte om brist på vilja eller ambition, säger han. Tvärtom försökte han med de verktyg han hade. Men utan rätt stöd blev målet inte att nå sin fulla potential, utan att ta sig igenom.

I dag kan Nicklas se tillbaka på många situationer med nya ögon. Han minns till exempel syslöjden i skolan, där genomgångar och instruktioner blev för svåra att hålla fokus på. När han blev uttråkad började han klippa sönder laminerade instruktioner till symaskinerna. Senare lyckades han trassla in så mycket tyg i en maskin att den började ryka. Och efter det blev han portad från syslöjden.

– I efterhand förstår jag att det där var ett jättetypiskt exempel på add. Om någon hade hjälpt mig stegvis och aktiverat mig, då hade det kunnat bli annorlunda.

Genom uppväxten blev Nicklas allt bättre på att kämpa, anpassa sig och maskera. Han försökte passa in i det som förväntades. Men det kostade.

När Nicklas blev äldre följde samma mönster med in i utbildning och arbetsliv.

Han har påbörjat många olika utbildningar. Inte för att han planlöst velat byta spår, utan för att han försökt hitta något som fungerar.

– Jag har gång på gång försökt hitta en stabil grund. Något som fungerar tillräckligt bra för att jag ska kunna försörja mig över tid.

Även arbetslivet har präglats av uppbrott och omstarter. Nicklas har flyttat mellan städer för jobb, fått provanställningar och försökt etablera sig i nya sammanhang, ofta utan att själv fullt ut förstå vilka förutsättningar och stöd han egentligen hade behövt. När det inte har hållit har han gång på gång behövt börja om.

Svårigheter med koncentration, igångsättning och att strukturera uppgifter gör det utmanande att hantera krav på tempo, planering och självständighet i arbetslivet.

– Det tar på både självbilden och ekonomin att gång på gång behöva börja om, packa ihop sitt liv, flytta vidare och hoppas att nästa gång ska bli den som håller.

2018 sökte Nicklas hjälp via psykiatrin i Örebro. Där såg man hans svårigheter, men bedömningen blev att de inte var tillräckliga för en utredning. Först efter att han flyttat till Malmö fick han till slut göra en neuropsykiatrisk utredning. Då fick han sin diagnos: add.

Första reaktionen var dubbel. Det var skönt att få en förklaring – men kändes också svårt.

– Allra först tänkte jag nästan att jag hade begått ett misstag som bett om att bli utredd. För nu stod det ju faktiskt svart på vitt att något var “fel” på mig.

Inte heller gjorde diagnosen att allt blev enkelt. Nicklas beskriver det som att kampen inte tar slut när man får en diagnos – den byter bara form. Han har behövt stå på sig för att få anpassningar, förklara sina behov och ibland möta arbetsgivare som inte velat eller kunnat förstå.

För Nicklas har den sena diagnosen också påverkat hur han ser på sitt tidigare arbetsliv. Han beskriver hur gamla missförstånd och tidigare erfarenheter ibland kan följa med en vidare, även när man själv först senare förstått vad svårigheterna berodde på. När man dessutom är lätt att identifiera kan en sådan bild vara svår att skaka av sig.

– Det är en av de svåraste delarna med att få diagnos som vuxen: insikten om att vissa dörrar kanske redan hunnit stängas innan jag själv fick rätt förklaring.

Samtidigt har åren av att pressa sig själv utan rätt stöd fått konsekvenser. Nicklas har blivit utbränd och är i dag mer känslig för belastning. Vissa dagar räcker energin inte längre än till det mest nödvändiga. Disk, tvätt och vardagsuppgifter kan bli övermäktiga. Större projekt skjuts upp.

– Jag vill ofta göra mer än jag faktiskt klarar av. Men energin räcker inte alltid till. Det är inte en fråga om vilja, utan om kapacitet.

Även framtiden påverkas. Nicklas ser jämnåriga som hunnit bygga upp stabila liv med jobb, bostad, familj och trygg ekonomi. Själv har han gång på gång behövt börja om och är långt efter dem.

Han och hans sambo har pratat mycket om barn. För Nicklas handlar frågan inte bara om vilja, utan också om ork, trygghet och rädsla för att inte räcka till.

– Om jag själv inte blev fångad som liten, trots att signalerna fanns där, hur ska jag då kunna känna mig trygg i att nästa generation får det stöd de behöver?

Samtidigt är Nicklas berättelse inte bara tung. Den rymmer också styrka, envishet och en vilja att bidra till förändring. Efter diagnosen har människor i hans omgivning börjat höra av sig, ställa frågor och dela egna erfarenheter. Han tror att det finns många som, precis som han, har gått genom livet utan att förstå varför vissa saker varit så svåra.

Därför har det blivit viktigt för honom att vara öppen, på sina egna villkor.

– Jag hälsar inte på folk med “hej, jag heter Nicklas och jag har add”. Men frågar någon så svarar jag.

Han vill bidra till att minska skammen kring npf, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och psykisk ohälsa. För honom handlar det om att fler ska slippa bära skulden för svårigheter som hade kunnat förstås, bemötas och avlastas tidigare.

När Nicklas ser tillbaka är det inte de enskilda misstagen som gör mest ont. Det är insikten om att så mycket hade kunnat bli lättare om någon hade sett mönstret tidigare. När han var barn var kunskaperna om olika npf-diagnoser mycket lägre.

– Mycket hade kunnat se annorlunda ut om jag fått en diagnos och stöd tidigare, säger Nicklas.