Går det att träna bort dyslexi?

Bli månadsgivare hos Hjärnfonden
Ge en gåva till forskningen om dyslexi

Hans grupp var den första att beskriva en riskgen för dyslexi och de har sedan dess identifierat hälften av alla kända riskgener för sjukdomen. Många av de gener som ökar risken för dyslexi påverkar små utskott eller tentakler på nervcellerna som kallas cilier. Man tror att de är viktiga för att nervcellerna ska hitta rätt under hjärnutvecklingen och när deras funktion är nedsatt fungerar signalsystem i hjärnan annorlunda, vilket skulle kunna vara en förklaring till dyslexi.

Dyslexi drabbar ungefär fyra till åtta procent av befolkningen och innebär att man har svårt att lära sig läsa, stava och förstå en skriven text. Det är lite vanligare att män drabbas än kvinnor och det har ingenting med intelligens att göra. Man kan prata om tre viktiga teman inom dyslexiforskningen; datoriserade metoder för att kunna mäta läsförmågan och diagnosticera dyslexi, hjärnavbildning där man kan se hur och var aktiviteten i hjärnan påverkas när man läser och så den genetiska forskningen där man försöker hitta de ärftliga orsakerna till dyslexi. Dyslexi är i allra högsta grad behandlingsbart, menar Juha Kere.

– Hjärnan är plastisk – den vill lära sig nya saker och den vill lära sig språk! Men det är viktigt att börja tidigt, då kan barnen nästan träna bort sin dyslexi.

Därför är den genetiska forskningen lovande, eftersom den innebär att man tidigt kan identifiera barn som löper stor risk att få dyslexi och sätta in åtgärder. Ett sådant försök görs i Finland med dataspelet Graphogame, ett spel som lär barnen para ihop bokstäver med ljudbilden – något som barn med dyslexi behöver träna extra mycket på.

– Man skall inte vara rädd för att ett ungt barn skulle bli stämplat som dyslektiker – det viktigaste är att hjälpa barnet, då behöver besväret inte bli ett livslångt öde, säger Juha Kere.

”Skolan var som ett fängelse” – att leva med dyslexi

När Linus gick i fyran började kan känna sig utanför i skolan. Han märkte att han inte utvecklades lika snabbt som de andra barnen och kände sig utanför. Tillsammans med sina föräldrar utreddes han och snart fick de reda på att han hade dyslexi. Det dröjde dock ända tills årskurs sju innan han fick någon ordentlig hjälp.

– Min mamma och pappa är de som alltid hjälpt mig. Dom slet dag och natt för att få hjälp ifrån skolan, men ingen ville hjälpa oss. Så hjälpen jag har fått under min svåraste tid i skolan var ifrån min mamma, pappa och min privatlärare Thomas, som hade hand om en grupp elever som inte klarade inte av att gå i skolan. Jag var den enda i den klassen som var på alla lektioner och gjorde alla läxor men jag förstod aldrig meningen med skolan ändå, berättar Linus.

Linus beskriver vardagen med dyslexi som problematisk, innan han fick rätt hjälp hade han inte bara svårt att hänga med på lektionerna utan han kände sig utanför och upplevde skolan som ett fängelse där han kände sig misslyckad. Han hade också svårt med vardagliga saker som att läsa skyltar eller busstidtabeller, vilket gjorde att han hade svårt att träffa vänner.

Med stöd från hjälpläraren, olika tekniska hjälpmedel som hans föräldrar köpte och med väldigt mycket kämpande lyckades Linus ta studenten med ett stipendium och höga betyg. Därför vill han nu inspirera och hjälpa andra i samma situation, både elever, lärare och föräldrar.

– Jag vill se till att alla får hjälpmedel så snabbt som möjligt och i rätt tid. Inte om massa år, på en gång när man får reda på att man har dyslexi, för det går och det har jag bevis på! Jag var så långt ner i botten man kunde komma i skolans värld, så klarar jag det, så kommer alla andra också klara det!