”Stroken är det absolut värsta som har hänt i mitt liv”
När Jan de Laval var 66 år förändrades hans liv bokstavligt talat över en natt – han vaknade förlamad efter en stroke. Vägen till ett någorlunda fungerande liv blev svår, inte minst på grund av den bristfälliga rehabiliteringen. Din gåva till hjärnforskningen behövs!
Jag har levt ett mycket aktivt liv och alltid känt mig ung. Jag hade tänkt arbeta till åtminstone 75 – människan fungerar nog så, att man räknar med att vara frisk.
En natt för två år sedan vaknade jag och kunde inte röra vänster arm och ben. Känslan var ren och skär panik. Min hustru, som är sjuksköterska, förstod att det var en stroke och ringde ambulans. Men innan den kom fram hade allt gått över, jag kunde röra mig igen.
Jag togs ändå in på observation, eftersom det är vanligt att en propp i hjärnan lossnar och flyttar på sig så att symtomen försvinner under en tid. I och med att jag mådde hur bra som helst valde jag att åka hem efter bara ett dygn.
Redan samma natt, hemma igen, fick jag då den ”riktiga” stroken – med samma förlamning som innan. Jag åkte in med ambulans direkt, men den här gången släppte aldrig symtomen. Efter en omtumlande vecka på sjukhus blev jag skickad på fem veckors rehabilitering.
Det var en speciell upplevelse. Å ena sidan var det extremt jobbigt att komma dit i rullstol och behöva lära sig att gå igen. Å andra sidan kände jag att jag hade kommit relativt lindrigt undan. Jag träffade människor som låg fastspända på bårar och unga kvinnor som inte kände igen sina egna barn.
Personalen var hur bra som helst, vilket även gällde de fysioterapeuter och sjukgymnaster jag träffade under året efter. Men sedan skrevs jag ut och resurserna bara försvann. Jag ville ha återbesök och någon att prata med – jag kände mig väldigt övergiven. Vad skulle jag göra när jag var så ledsen att jag ville ta livet av mig? Jag och min fru fick kämpa på själva och, när orken hade blivit större, lyckades jag tvinga till mig en del hjälp.
Idag mår jag bättre och kan jobba igen. Och även om det går väldigt långsamt så kan jag röra mig ganska obehindrat. Men jag är hela tiden rädd – för att ramla, för en ny stroke, för att bli knuffad. Och jag har fått en vanlig följd, hjärntrötthet, som framförallt gör varje morgon till en mindre depression.
Jag har inga större förväntningar på att bli helt återställd, men hoppas att hjärnforskningen kan göra att jag åtminstone slipper en ny stroke. Sedan önskar jag fortfarande bättre långsiktigt omhändertagande i rehabiliteringen.
Jag ber dig därför att stödja Hjärnfonden. Alla har någon i sin närhet som har drabbats eller kommer att drabbas av stroke. Din gåva är med andra ord även omtanke om dina nära och kära.
Tack!
Jan de Laval
