En stroke – flera liv i spillror
Thomas och Birgitta Ek levde ett bra och socialt liv. Men en lördag för fyra år sedan ändrades allt. Vid 57 års ålder fick Thomas en stroke – och idag lider han fortfarande av nedsatt rörlighet och stora svårigheter med språket. Utan sin hustru Birgitta skulle han inte klara av vardagen. Läs Birgittas berättelse om hur parets tillvaro rasade samman efter stroken. Och varför din gåva till hjärnforskningen är så viktig.
“Jag kom hem sent efter ett pass på jobbet som undersköterska. Thomas hade som vanligt väntat in mig och ordnat med te och smörgås. Vi pratade lite och gick sedan för att lägga oss. När Thomas kom in i sovrummet efter mig pratade han plötsligt ren rappakalja. Jag tände förskräckt lampan och såg att han var alldeles sned runt munnen.
Efter många år i vården förstod jag direkt att det var stroke och ringde efter ambulans. Bara 20 minuter senare var vi på sjukhuset – och läkarna kunde snabbt se att det var en hjärnblödning. Därmed kunde de inte göra mycket mer än att försöka begränsa skadorna. Det är frustrerande att det inte finns någon bättre akutbehandling. Där kan ditt stöd till hjärnforskningen göra stor skillnad.
Efter stroken var Thomas förlamad i högra sidan. Han hade också drabbats av svår afasi, i stort sett hela den språklig förmågan var som bortblåst. Med tiden återfick han mer och mer av rörligheten, men språket kämpar han fortfarande väldigt hårt med.
Nu kan han läsa kortare stycken, skriva enstaka ord och säga olika substantiv. Efter nästan 40 års äktenskap förstår jag honom bra ändå. Däremot har jag svårt att förstå hur han skulle klara sig utan mig. Därför är det enkelt att konstatera att det behövs mer hjärnforskning.
Inte sällan känner jag mig mer som en vårdare än en hustru. Det är allt från tjat om att han ska använda högerhanden till läxor från logopeden och diskussioner med myndigheter. Det är nästan som att jag har två heltidsjobb. Stressen gör att jag har svårt att sova och att jag har fått ge upp mycket av mina fritidsintressen.
En stroke slår med andra ord hårt åt många håll. Vi hade tidigare ett väldigt socialt och aktivt liv, men nu har vi tappat alla våra vänner. Och min raska och händiga man finns inte längre. Han som alltid gjorde allt med detsamma – måla, snickra och fixa i trädgården – och som var lite full i fan.
Jag vill inte att det här ska drabba någon annan. Samtidigt vet jag att det finns lovande forskning på nya behandlingsmetoder. I framtiden kanske inte fler liv behöver bli förstörda av stroke. Därför ber jag dig att stödja hjärnforskningen genom en gåva till Hjärnfonden!”
Birgitta Ek
Strokedrabbade Thomas hustru
