” Efter pappas stroke blev jag otroligt tacksam för hjärnforskningen”

Mitt i natten vaknade mamma av att hon hörde en duns. Sedan såg hon pappa stå och hänga över sängen, helt orörlig och frånvarande. Hon lyckades tippa ner honom i sängen och ringde 112. Därefter ringde hon mig. I och med att jag arbetar inom vården förstod jag direkt att det var en stroke.

Strokebehandlingen hjälpte

Tio minuter senare var ambulansen på plats. Jag kom dit strax efteråt och såg dem sätta en nål i pappa och prata i telefon med sjukhuset. Sedan åkte de iväg och bara drygt en halvtimme senare var pappa röntgad och klar. En läkare berättade att pappa var kandidat för trombolys, en kraftfull behandling med propplösande läkemedel. Det var goda men också skrämmande nyheter, eftersom behandlingen även innebär risk för livshotande blödningar. Men alternativet var att göra ingenting och vi såg ju vilket skick pappa var i, okontaktbar och med helt förlamad högersida. Så vi sa ja.

Under trombolysen, som pågår i en timme, fick vi anhöriga gå in var femtonde minut. Redan efter den första kvarten kunde vi se hur pappas förlamning började släppa. Ansiktet återfick sakta sin naturliga form. Mot slutet av behandlingen kunde han till och med klämma våra händer. Det var helt fantastiskt – och det visar varför hjärnforskningen är så viktig.

Svår hjärntrötthet efter stroken

Några dagar senare, när läget hade stabiliserats, började pappas långa väg tillbaka. Det har nu gått ett år, men han har fortfarande svårt med talet och kan inte svälja riktigt ordentligt. Dessutom lider han av svår hjärntrötthet. Om han till exempel löser korsord eller tar en promenad måste han sova i någon timme efteråt.

Även vi anhöriga är väldigt trötta – av all oro och allt vi hjälper till med. Värst är det förstås för mamma, som är där dygnet runt. Själv hämtar jag styrka från erfarenheterna i mitt yrke. I mitt jobb åker jag ut på larm hos äldre och får dagligen hjälpa strokedrabbade människor som har ramlat ur sin rullstol eller slagit sig inne på toaletten. Det gör att jag kan se pappa ur ett mer hoppfullt perspektiv, för jag vet hur illa det kan vara.

Bättre strokebehandling kräver mer resurser

Att pappa lever ett värdigt liv är helt och hållet hjärnforskningens förtjänst. Jag vet att det är duktiga forskare som ligger bakom akutsjukvårdens effektiva rutiner. Och trombolysen, som är en ganska ny behandlingsform vid stroke, togs förstås fram på laboratorier. För att vi ska kunna ta nästa steg, att förhindra stroke och ge bättre rehabilitering åt de redan drabbade, behövs mer hjärnforskning. Därför ber jag dig nu om en gåva till Hjärnfonden. Varje krona gör skillnad!

Agneta Gelin
Undersköterska – och dotter till strokedrabbade Bengt