”Jag önskar ingen en stroke, därför hoppas jag på hjärnforskningen”
En stroke ställer hela tillvaron på ända, både för den som drabbas och de anhöriga. Här kan du läsa Cinna C. Bromanders berättelse. Hon var bara 31 år och skulle precis byta bana i livet – när en stroke istället bestämde riktningen åt henne. Nu ber hon om ditt stöd till hjärnforskningen, för att inte fler ska behöva drabbas lika hårt.
Efter att ha arbetat som skådespelerska och musikalartist i åtta år var det dags för något nytt. Jag ville plugga. Och till min stora glädje kom jag in på juristlinjen. När jag var på väg till min tredje dag på utbildningen föll jag plötsligt ihop på trottoaren. Trots att jag kämpade för kung och fosterland för att resa mig upp så gick det inte. Jag kunde inte ens ropa på hjälp.
Blodpropp i hjärnan
Tack och lov såg en man vad som hände och ringde 112. Trots att jag låg där, stum och orörlig, så kunde jag inte tro på det jag hade drabbats av. Jag var ju för ung! Det var först när ambulansen körde iväg mig med påslagna sirener som jag förstod – jo, det är en stroke.
På sjukhuset lyckades läkarna tyvärr inte få bort proppen i min hjärna, så jag föll i koma. Jag vaknade tre dagar senare och förstod att jag inte längre var koreografen i mitt eget liv. Jag var halvsidesförlamad och kunde varken prata, läsa eller skriva – en vuxen kvinna i ett spädbarns kropp.
Ständig värk efter stroken
En lång tid med rehabilitering följde. Det är verkligen hemskt när du vill säga något som är glasklart i huvudet, men så vägrar hjärnan och munnen att samarbeta. Så det hände förstås att jag under rehabiliteringen skrek och la mig ner och grät. Men jag är stolt över hur jag ändå kämpade på, idag kan jag exempelvis både gå och prata bra.
Det som gör vardagen svår är snarare att närminnet inte är det bästa och att jag har ständig värk i hela min högra sida. Dessutom har jag utvecklat epilepsi. Men jag lever! Det är inte självklart efter en så svår stroke.
Jag blev som du kanske förstår aldrig jurist, men jag har ett annat jobb jag älskar. Sedan 11 år arbetar jag deltid på ett afasi-center, där jag lär mina strokebröder och -systrar att prata, läsa och skriva igen. Det är otroligt fint.
Hoppas på nya forskningsgenombrott
Men det gör mig bedrövad att se att det fortsätter att komma så många nya strokedrabbade.
Jag vet att många färre blir sjuka idag än då för 15 år sedan när jag drabbades – tack vare hjärnforskningens framsteg. Men jag om någon vet också hur fruktansvärt hårt en stroke slår.
Jag vill att ingen ska behöva gå igenom det jag har gått igenom. Därför ber jag nu om ditt stöd till hjärnforskningen. Nya genombrott i kampen mot stroke kan rädda liv och minska enormt lidande. Det vinner vi alla på, så ge en gåva redan idag!
