Vem som helst kan drabbas av stroke
Risken för stroke ökar med stigande ålder. Men vi måste komma ihåg att var 25:e fall utgörs av personer under 50 år – om vi glömmer det kan livsviktig vård fördröjas. Det är Maja Berg ett bra exempel på. Läs hennes berättelse om att drabbas av stroke vid 21 års ålder.
Det var en sommarkväll för snart tre år sedan som mitt liv förändrades för alltid. Det började med en nysning, som utlöste en obeskrivlig smärta i huvudet. Jag kunde varken prata eller röra mig ordentligt. Tack och lov var min sambo hemma och kunde hjälpa mig. Han gav mig huvudvärkstabletter och våta handdukar på huvudet – ingen av oss tänkte att det kunde handla om något så farligt som stroke.
Inte heller läkaren på närakuten trodde att jag hade drabbats av något allvarligt. Det kan förstås ha berott på att jag inte hade förlamningar eller andra typiska strokesymptom. Men när den hemska huvudvärken inte gick över på flera dagar krävde jag att få huvudet röntgat. Då visade det sig att jag hade fått en stor blodpropp i hjärnan och lades genast in på sjukhus.
Ständigt rädd för ny stroke
Det var för sent att göra något åt själva blodproppen, den behövde kroppen själv ta hand om. Jag fick morfin mot smärtan och blodförtunnande medicin för att minska risken för en ny stroke. Jag minns egentligen inte mycket av den här tiden, förutom att jag kunde få plötsliga vågor av domningar. Då förlorade jag känsel och kontroll över olika kroppsdelar. Även om domningarna gick över ganska snabbt så var det väldigt skrämmande.
När jag efter flera veckor äntligen fick komma hem från sjukhuset var mina värsta fysiska besvär hjärntrötthet och problem med trycket i ögonen, vilket fick mig att se i kors ett tag. Totalt var jag sjukskriven i ett år. Även om jag med strokemått mätt kom lindrigt undan så har mitt liv ändå vänts upp och ned. Jag är ständigt rädd för att få en ny stroke – om ena foten somnar får jag panik och tror att domningarna har kommit tillbaka.
Innan jag blev sjuk var jag en ”typisk 21-årig tjej” som älskade livet. Det gör jag visserligen fortfarande, men jag är mer orolig och försiktig. Jag vill inte göra något som kan skada huvudet och jag vet att den blodförtunnande medicinen, som jag måste äta livet ut, ger mig en ökad blödningsrisk.
Jag är hur som helst tacksam för att jag inte fick så allvarliga men efter min stroke, trots att det tog så lång tid innan blodproppen i hjärnan upptäcktes. Jag vet att alla inte har samma tur. Därför behövs hjärnforskningen!
