Stina Lundberg vill förstå hur nervceller kopplas samman i hippocampus
Hippocampus är en hjärnregion som är central för minne, inlärning och emotionell reglering. Stina Lundberg, en av Hjärnfondens stipendiater, vill lära sig mer om hur nervcellerna i hippocampus är sammankopplade.
Namn: Stina Lundberg
Universitet: Uppsala universitet
Hemort: Stockholm
Forskningsområde: Nervkretsar i hippocampus och dess betydelse för minne, inlärning och emotioner
Berätta om ditt forskningsområde – vad vill du undersöka?
Jag vill utveckla en ny transgen råttmodell för att studera en särskild typ av interneuron i hippocampus. Interneuron är nervceller som kopplar samman och modulerar andra nervceller inom samma hjärnregion och har därigenom stor betydelse för att reglera aktiviteten i nervkretsar. Hippocampus är en hjärnregion som är central för minne och inlärning samt emotionell reglering. Genom att undersöka den här typen av interneuron och deras nervkrets kan vi lära oss mer om hur komplexa funktioner så som minne, inlärning och känslor fungerar och regleras, både i den friska hjärnan och vid olika typer av sjukdomar.
Hur kommer dina forskningsresultat att hjälpa personer som är drabbade av någon av hjärnans diagnoser?
Projektet handlar framförallt om basal neurobiologi och hur den friska hjärnan fungerar men vi planerar även att studera interneuronens funktion vid sjukdomar där hippocampus är påverkad, vilket kan ses vid både psykiatriska och neurologiska sjukdomstillstånd såsom depression och Alzheimers sjukdom.
Att veta hur nervkretsar förändras vid olika sjukdomstillstånd är en viktig grund för att kunna utveckla nya läkemedel som mer riktat behandlar underliggande orsaker till sjukdomen och inte symtom, vilket till exempel många nuvarande behandlingar mot psykiatriska sjukdomar gör.
Vilken är den största utmaningen inom ditt forskningsområde?
Bristen på biologiska markörer, dåligt förstådd neurobiologi samt bristen på tillförlitliga modeller leder till att läkemedelsutvecklingen för psykiatriska och neurologiska sjukdomstillstånd dröjer, till stort lidande för de som drabbas. Hjärnan är otroligt komplex vilket gör det här svårt att reda ut men med nya metoder och siktet mot överföring av forskningsresultat till kliniken så tror jag att vi står inför en revolution i det här fältet.
Hur kommer det sig att du fastnade för hjärnforskning?
Hjärnan är så fantastisk, den styr allt vi gör och är! Framförallt så fastnade jag för hur vi kan studera de dolda processer som pågår där innan för pannbenet genom att studera beteende. Hur erfarenheter och arv påverkar kretsarna så att olika individer svarar olika på samma situation, hjärnans anpassningsförmåga är så enorm. Hjärnforskningen har så otroligt många olika nivåer, från molekylärbiologi till psykologi, ingen kan förstå allt.
Vad är din drivkraft som forskare?
Jag tycker det är jättespännande att förstå och lära mig nya saker, och forskningen tar det verkligen till sin spets. På sikt hoppas jag så klart att mina resultat ska leda till förbättringar i vården, men processen för att komma dit är också intressant och spännande i sig. Att få gräva ner sig och nörda in sig i en frågeställning, analysera data och passa in resultaten i en större bild, och lyckas med komplexa procedurer i ett experiment är ett så roligt jobb!
Här kan du vilka fler som fått Hjärnfondens stipendium
