"Har man ingen att prata med tappar man till slut orden"

– Den ensamheten gör ont. Den gör mig tystare och tystare, tråkigare och tråkigare. Jag tappar min personlighet och blir rädd att säga fel. Så vill jag verkligen inte ha det, för det är inte jag, säger Pia Magnusson, 94 år.

När Pia växte upp i dalsländska Mellerud var huset ofta fullt av folk. Dörren stod öppen och runt köksbordet fanns släktingar, grannar, vänner och till och med en dagdrivare som ofta knackade på hos familjen.

– Alla var med och ingen lämnades utanför, berättar Pia.

Och när hon som 23-åring flyttade till Stockholm hade hon också gärna vänner runt sig. Hon fick en son som hon uppfostrade på egen hand, samtidigt som hon under många år jobbade på Sveriges slakteriförbunds marknadsavdelning.

– Jag hade visserligen fullt upp med mycket jobb, hemmet och min son, men för vännerna fanns ändå alltid tid. De var inte så många, men de stod mig nära.

Som pensionär flyttade Pia till Flen där hon tidigare haft en sommarstuga.

– Jag trivdes väldigt bra. Sjöng i kyrkokören och var aktiv i pensionärsföreningen. Det fanns en öppenhet i grannskapet som var mycket fin.

Hjärnfonden arbetar för att öka medvetenheten om hur levnadsvanor påverkar hjärnhälsan. Joakim Ramsberg är chef för avdelningen Forskning och Samhälle. Han säger:

– Sociala kontakter är bra för att främja hjärnhälsa. Som Pia säger kan det vara enklare att träffa personer att umgås med under vissa delar av livet. Men man kan ändå hamna i situationer av ofrivillig ensamhet i allt från unga till gamla år. Hjärnfonden vill därför medvetandegöra varför vi mår bra av sociala kontakter, hur ofrivillig ensamhet påverkar hjärnhälsan och belysa vad du kan göra för att bryta din egen eller någon annans ensamhet.

Trots att Pia trivdes bra i Flen och hade fina vänner där bestämde hon sig ändå för att flytta till Täby. Det var för 14 år sedan och tanken var att komma närmare sonen och barnbarnen. Men istället var det då ensamheten började ta över. Vännerna dog – de sista två under pandemin – och Pia blev allt mer ensam.

– Jag har försökt att få nya vänner, men det känns stört omöjligt här. Alla lever för sig och är upptagna av sitt.

Redan när Pia flyttade till Täby tog hon – som är sopran – kontakt med Täby kyrkokör, men fick nobben för att de tyckte hon var för gammal.

– Och då var jag ändå bara 80 år.

Pia engagerade sig också i Täbys Seniorcenter, men tyckte att det var lite tradigt att bara dricka kaffe och prata sjukdomar. På fredagarnas ”mysiga timma” startade hon därför frågesport och poesistunder, vilket blev väldigt populärt.

– Men så kom pandemin. Och efter det rann det hela ut i sanden, tyvärr.

Ljusglimten i Pias tillvaro blev Äldrekontakt, en ideell förening som arbetar för att bryta social isolering bland ensamma äldre.

– Jag fick kontakt med dem för tolv år sedan och de har sannerligen blivit min livlina. En söndag i månaden bjuder en volontärfamilj hem mig och ytterligare fem seniorer för att fika och prata i två timmar. Det är sex olika familjer som delar på den uppgiften och lika många chaufförer som ser till att vi kommer tryggt dit och hem. De är fantastiska!

– Det finns en utbredd individualism i vårt samhälle i dag, men Äldrekontakts volontärer är undantaget. De är generösa och varmhjärtade och ska verkligen hyllas. De betyder otroligt mycket, säger Pia.

Therese Björkstrander är tf verksamhetsansvarig på Äldrekontakt och menar att ofrivillig ensamhet tyvärr är väldigt utbrett bland våra äldsta pensionärer.

– Enligt Folkhälsomyndighetens senaste undersökning uppger 40 procent av kvinnorna och 30 procent av männen som är 85 år och äldre att de besväras av ensamhet. Det är därför vi riktar oss till just dem, säger hon.

Trots att träffarna bara är en söndag i månaden känner Pia glädje och förväntan inför varje träff. Under hela veckan innan planerar hon noga vad hon ska ha på sig och funderar på vad hon skulle vilja prata om. Men när veckan är slut blir det tyst igen. I tre veckor.

– Precis efter pandemin gick jag och ramlade och bröt bäckenet på två ställen. Det har gjort mig mindre rörlig, men jag försöker ändå att hålla i gång. Åker med färdtjänst och handlar, släktforskar, löser korsord, städar och går till miljöstationen.

Men dagarna blir ändå långa och värst är långhelgerna.

– Som nu till jul. Då det är glögg och familjeträffar. Stjärnorna strålar i varje fönster och det ser så festligt ut. Men många av oss seniorer är inte bjudna. Hur kunde det bli så i vårt samhälle?

Pia betonar att hon inte är en sorgsen person.

– Men det är så lätt att sjunka in i ensamheten och bara låta dagarna gå. Skjuta upp saker och sluta bry sig. Det vill jag inte. Men ensamheten och tystnaden gör mig osäker och feg. Har man ingen att prata med blir man utan ord. Samtalet upphör. Det blir en ond cirkel där jag successivt förlorar min personlighet och blir rädd att säga fel.

– Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig! Jag har det bra med en fin liten lägenhet där jag trivs. Men ensamheten gör ont och jag skulle så gärna vilja ha en kompis att gå på bio, teater eller konserter med. Någon gång också gå på restaurang eller ett fik. Det vore toppen.