Hjärnans sjukdomar tar – därför ger hon varje månad

För Birgitta Lundquist är hjärnforskning något djupt personligt. Redan som ung fick hon uppleva hur en neurologisk sjukdom kan förändra livet för en hel familj. Hennes pappa insjuknade i ALS när Birgitta var 19 år.

– Det förändrade mycket, även om jag inte bodde hemma då, berättar hon.

Senare i livet har hjärnans sjukdomar fortsatt att komma nära. Birgittas fyra år yngre syster fick frontallobsdemens när hon var 55 år och bor sedan tre år tillbaka på ett demensboende för yngre personer. Och själv har Birgitta haft en hjärntumör, som tack och lov gick att operera bort.

– Efter min hjärntumör kändes det ännu viktigare att kunna bidra till mer forskning om hjärnan. All forskning på hjärnan är jätteviktig, det finns så många olika svåra sjukdomar.

När Birgitta minns sin pappa under sjukdomstiden är det framför allt hans sätt att vara som stannar kvar.

– Han klagade aldrig och hade ett gott humör. Han hade säkert sina mörka stunder, men han visade det inte så mycket.

Hennes pappa var trädgårdsmästare, och Birgitta tror att han saknade att kunna vara ute och pyssla i trädgården. Men trots sjukdomen fick han uppleva något mycket betydelsefullt: sitt första barnbarn.

– Jag är väldigt glad att pappa fick uppleva sitt första barnbarn i tio månader. Hon döptes hemma hos mamma och pappa. Vi försökte åka hem ganska ofta under den tiden, även om vi bodde 18 mil från Borås, i Dalsland.

Saknaden efter honom har följt Birgitta genom livet. Inte bara vid stora händelser, utan också i det vardagliga.

– Det är vid många olika tillfällen jag har saknat min pappa. Bara att få veta mer om hans liv före jag föddes. Bara att kunna ringa och prata är värt mycket. Som tur var kunde han prata in i det sista.

När Birgitta själv drabbades av en hjärntumör fick hon ännu en erfarenhet av hur skör – och avgörande – hjärnan är. Operationen gick bra, men tiden efteråt har präglats av hjärntrötthet.

– Det blev en lång tid med hjärntrötthet, som nog inte försvinner helt.

Hon har också varit med om fler svåra händelser. Hösten 2020 opererades hon för spinal stenos och i februari 2021 fick hon en liten stroke. Erfarenheterna har gjort henne både tacksam och ännu mer övertygad om forskningens betydelse.

– Jag är mycket tacksam för livet. Hjärnforskning är jätte, jätteviktig för ett bra liv. För att vi ska förstå vad som händer i hjärnan vid olika sjukdomar – och vad vi kan göra åt olika sjukdomstillstånd.

För Birgitta handlar månadsgivandet om att kunna bidra på ett sätt som känns möjligt och hållbart.

– Det känns bra att ge en summa varje månad, hellre än en stor summa vid ett tillfälle. Jag är pensionär.

Hon hoppas särskilt att forskningen ska komma längre inom demensområdet – och att vi ska få mer kunskap om varför människor drabbas av ALS.

– Det känns fint att kunna bidra lite. Jag mår bättre när jag känner att jag är med och bidrar till mer forskning.

Att vara månadsgivare är för Birgitta ett sätt att göra något konkret. Ett regelbundet stöd som tillsammans med andras gåvor kan ge forskarna bättre förutsättningar att fortsätta söka svar.

– Jag hoppas att bidraget ska ha betydelse för hjärnforskningen.

Till den som funderar på att bli månadsgivare har Birgitta ett enkelt budskap:

– Det känns bra att bidra till något som är viktigt.

För bakom varje forskningsframsteg finns människor som Birgitta. Människor som vet vad hjärnans sjukdomar kan ta ifrån oss – men också vad forskningen kan ge tillbaka: mer kunskap, bättre behandlingar och hopp om framtiden.