Thomas först i världen med banbrytande celltransplantation mot parkinson

När Thomas Mattson springer Göteborgsvarvet 2003 gör han det på en stark tid, 1 timme och 42 minuter. Han är 40 år, aktiv, social och levande. Hockey, fiske och bridge håller igång både kropp och hjärna.

Men året efter förändras något.

– Jag sprang samma lopp igen, men den här gången gick det inte alls lika bra. Jag var tvungen att stanna och stretcha varje kilometer. Jag hade svårt att sätta ner vänster fot, fick ont i ryggen. Det kändes snett, fel och tungt, berättar han.

Kanske en nerv i kläm, tänkte Thomas. Han träffade husläkaren som skickade remiss till neurologen och i februari 2005 kom beskedet.

– Läkaren tittade på mig och sa: Du har Parkinsons sjukdom. Jag minns ingenting efter det samtalet. Det var som att någon tryckte på paus.

Parkinsons sjukdom är en långsamt fortskridande neurologisk sjukdom som påverkar de celler i hjärnan som producerar dopamin – ett ämne som är avgörande för vår rörelseförmåga. När dopaminet försvinner uppstår stelhet, skakningar, långsamma rörelser och balansproblem. Men dopamin påverkar också vårt känsloliv, och depression är vanligt.

Ungefär 20 000 svenskar lever med Parkinsons sjukdom och varje år insjuknar uppskattningsvis 2 000 nya personer. Behandlingar finns, men de botar inte sjukdomen. Istället ges läkemedel som tillför dopamin, oftast i form av dagliga tabletter. I början funderar de väl, men med tiden krävs ofta högre doser, effekten svajar, biverkningarna ökar.

När Thomas fick sin diagnos visste han i princip ingenting om parkinson.

– Jag hade väl sett någon film med en skakig gammal gubbe eller så, men inget mer. Jag har ingen i släkten som har det heller.

Allt eftersom tiden gick blev Thomas sämre. Han fick svårt att upprätthålla sin tidigare sportiga livsstil, till och med att gå genom en svängdörr var en stor utmaning.

Nästan två decennier efter sin diagnos blev Thomas den första personen i Europa att genomgå en experimentell stamcellstransplantation mot Parkinson sjukdom. Behandlingen är en del av STEM-PD, en banbrytande klinisk studie vid Lunds universitet. Malin Parmar, en av världens främsta experter på cellterapi, leder projektet från cellutveckling till klinisk implementering. Den kliniska studien leds av överläkaren Gesine Paul-Visse.

– Vi har arbetat med det här i över femton år. Det är inget mirakel, utan resultatet av långsiktig, målinriktad forskning. Mycket av den möjliggjord tack vare stöd från Hjärnfonden, säger Malin Parmar.

Att kunna ersätta de celler som förstörs vid Parkinsons sjukdom har länge varit ett mål för forskningen, men först nu börjar det bli verklighet. I studien används celler som är framodlade i laboratorium från embryonala stamceller. Målet är att ersätta de förstörda dopamincellerna i hjärnan och på så sätt återskapa hjärnans förmåga att själv producera dopamin, exakt på det ställe och vid den tidpunkt då dopaminet behövs.

Detta är den första kliniska studien i Europa där dopaminproducerande celler, framställda från stamceller, transplanteras in i hjärnan hos patienter med Parkinsons sjukdom. Och det är den allra första studien i världen där man använder just STEM-PD som stamcellsprodukt.

Det är ett tekniskt och biologiskt komplext arbete. Stamcellerna som används kommer från mycket tidiga, befruktade ägg som blivit över efter IVF-behandlingar. Eftersom de är pluripotenta, det vill säga att de har potential att utvecklas till vilken celltyp som helst, krävs noggrann styrning i labbet.

I Malin Parmars laboratorium programmeras alltså cellerna steg för steg mot att bli dopaminproducerande nervceller. Men de är ännu inte fullt mogna när de transplanteras – det sista steget i deras utveckling sker inne i hjärnan, där de mognar, integreras med omgivande vävnad och börjar producera dopamin.

– Läkemedel fungerar ofta bra i början, men parkinson är en livslång sjukdom och behandlingarna blir med tiden problematiska. Dessutom höjer de dopaminhalten i hela hjärnan och nivån styrs av när du tar tabletten. Med stamceller levererar vi nya dopaminproducerande celler som svarar direkt på hjärnan behov. Det blir en slags ”on demand”-lösning, säger Malin Parmar.

STEM-PD är en fas 1/2a-studie, den allra första nivån av kliniska prövningar på människa. Syftet är att utvärdera säkerheten. Fungerar transplantationen? Överlever cellerna? Producerar de dopamin? Och viktigast av allt – att de inte orsakar skador eller oönskade effekter.

– Parkinson är en fortskridande sjukdom. När vi ställer diagnos har patienten ofta redan förlorat hälften av sina dopaminproducerande celler, säger hon och fortsätter:

– Det vi gör nu är en mycket avancerad medicinsk behandling. Vi borrar små hål i skallbenet och använder en stereotaktisk ram för att kunna injicera cellerna på exakt rätt plats i hjärnan. Vi arbetar med stor precision och med stor respekt för riskerna. Patienterna följs noga, under lång tid, för att vi ska se hur de transplanterade cellerna fungerar.

Hösten 2022 startade studien och åtta patienter har sedan dess fått ett celltransplantat. En av dem var Thomas Mattson. Han var den allra först människan i världen att få den här typen av celler inplanterade i hjärnan.

– Jag hade inget val, kände jag. Om jag inte hade provat, då vet jag ju precis hur det skulle ha gått. Den här behandlingen var mitt ljus i tunneln. Jag visste att jag inte skulle bli frisk av den, men det fanns ändå en chans att mitt sjukdomsförlopp skulle bli långsammare.

Thomas operation tog 13 timmar och dagarna efter var svåra. Thomas var utfasad från all sin parkinsonmedicin inför operationen, så direkt efter ingreppet var nivån av dopamin i hans kropp väldigt låg, vilket innebar att hans rörlighet var mycket begränsad. De transplanterade cellerna hade ännu inte börjat fungera. Kroppen var i ett vakuum. Han var så påverkad att han inte kunde svälja några tabletter i början. Därför sattes en sond in så att Thomas fick sitt dopamin via den istället, men det tog ett tag för kroppen att hitta en ny balans.

– Det var en berg-och-dalbana. Ena dagen var jag manisk, nästa helt utslagen. Jag fick en psykos och trodde jag låg begravd under rasmassor efter en jordbävning. Det var fruktansvärt, berättar han.

Två veckor blev han kvar på sjukhuset, mer än dubbelt så länge som planerat. Trots det tvekar han inte kring sitt beslut.

– Det är priset man får betala som pionjär.

Det dröjde runt ett år efter operationen innan Thomas märkte någon skillnad. Men när förbättringen väl kom var den tydlig.

– Förut, innan operationen, var min kropp långsam och seg. Det kändes som att någon ständigt höll mig i jackkragen och drog mig bakåt. Som att gå i sirap. Nu är den känslan borta. Han som höll mig i nacken har släppt taget och gått hem.

Idag kan Thomas gå obehindrat, spela golf och åka skridskor. Medicineringen har börjat trappas ner, vilket annars hade behövt gå åt motsatt håll.

Totalt deltar åtta patienter i STEM-PD-studien. Fyra stycken, inklusive Thomas, har fått en dos på sju miljoner celler. De fyra andra har fått 14 miljoner nya celler som just nu mognar ut till dopaminproducerare.

Ett vanligt orosmoment är om även de transplanterade cellerna riskerar att drabbas av sjukdomen, precis som de ursprungliga dopamincellerna.

– Det vet vi inte säkert, säger Gesine Paul-Visse. Men de är yngre, och vi har tidigare sett att transplanterade fosterceller kan överleva och fungera i över 25 år. Risken att sjukdomen slår ut de nya cellerna är mycket liten.

De transplanterade patienterna går på regelbundna återbesök hos Gesine och det kliniska teamet på neurologmottagningen i Lund. Läkaren tittar på rörelser, mäter muskelstelhet och anpassar medicineringen. Innan operationen var Thomas stel och orörlig, idag är han nära på överrörlig istället.

STEM-PD teamet och en helt oberoende ”data safety management board” håller också uppsikt på de nya cellerna och eventuella biverkningar som de skulle kunna ge enligt en fastställd monitoreringsplan. Till exempel tittar man på om de skulle börja bilda tumörer. Det kan också hända att själva proceduren eller de läkemedel som används kan ge biverkningar.

– Om vi lyckas optimera metoden och identifiera vilka patienter som har störst nytta, då kan det här bli ett verkligt genombrott. Ett paradigmskifte inom hela forskningsfältet, säger Gesine Paul-Visse.

I dag finns ingen behandling som ger varaktig effekt vid Parkinsons sjukdom, och behovet är stort.

– Jag får mejl från patienter över hela världen som vill flytta till Sverige för att delta i studien. Det säger något om både förväntningarna, och om behovet.

Bakom kulisserna pågår nu förberedelser inför nästa steg. Novo Nordisk har varit en viktig samarbetspartner för STEM-PD teamet och de har nu ambitionen att utveckla cellerna till en global behandling inom sitt program TRANSCEND.

– Men det tar tid. Det är inte bara att visa att det fungerar, cellerna måste också tillverkas i stor skala, metoden testas i större studier, få godkännanden. Det kan ta uppåt tio år, säger Malin Parmar.

För henne är detta kulmen på decennier av forskning. Och ett exempel på varför långsiktigt stöd är avgörande.

– Hjärnfondens stöd har varit helt avgörande. Inte bara i grundforskningen utan också i det svåra steget: att gå från idé till patient.

Thomas är öppen med sin tacksamhet, både mot forskarna och mot alla som stöttar Hjärnfonden.

– Jag har haft tur som fått vara med i det här projektet. Jag får den bästa vård man kan få. Min medverkan i studien är mitt sätt att försöka ge tillbaka. Och genom att berätta vill jag få fler att förstå hur viktigt det här är. Tack – och snälla fortsätt stötta hjärnforskningen.

Även om celltransplantationen är en engångsbehandling är det ändå ingen quick fix. Thomas tar fortfarande medicin. Han har fortfarande Parkinsons sjukdom. Men något har förändrats. Något som gör att han inte längre känner sig sjuk på samma sätt.

– Det är svårt att förklara, men jag har fått tillbaka en bit av mig själv. Känslan i kroppen är inte sjuk längre. Jag vet att jag inte blivit frisk, men jag blir varje dag lite bättre. Och det känns fantastiskt.

För forskarna i Lund är detta början på nästa kapitel. För parkinsonpatienter världen över är det ett nytt hopp. För Hjärnfonden: ett tydligt bevis på vad som kan bli verklighet när forskningen får det den behöver – tid, resurser och tillit.

Och för Thomas?

– Jag är försökskaninen. Och jag är stolt över det. För det här kommer att hjälpa andra.