Filips fågelholkar – ett hantverk som gör skillnad för hjärnforskningen

I en snickarverkstad i Söderköping har över 2 500 fågelholkar sett dagens ljus. De är målade i olika färger, omsorgsfullt slipade och byggda med stor noggrannhet. Bakom varje holk finns ett engagemang som sträcker sig långt bortom bräder och skruv – ett engagemang för hjärnforskningen.

Filip är 26 år. Han lever med epilepsi och lindrig intellektuell funktionsnedsättning efter att ha drabbats av en stroke redan i fosterstadiet. När han var fem år gammal började han snickra tillsammans med sin morfar. Det som från början var ett sätt att träna motoriken blev med tiden något mycket större.

– Det var mormor som kom på idén, berättar Filip. Jag tyckte om att såga, och den första fågelholken gjorde vi som en fars dag-present till pappa. Sedan fortsatte jag och morfar.

Sedan dess har Filip och morfar byggt fågelholkar tillsammans i snart 20 år. Under en helg blir det runt tio till tolv holkar. Alla har namn, beroende på färg: den faluröda heter Lönneberga, den vita med svart tak Solsidan och den blåa heter Sollentuna. Taken målas alltid två gånger och hålet i fågelholken täcks med en holkring så att hackspetten inte kan ta sig in och ta fågelungarna.

För varje såld fågelholk har 20 kronor skänkts till Hjärnfonden. Totalt har det blivit omkring 50 000 kronor till hjärnforskningen.

– Det känns bra att veta att pengarna hjälper andra, säger Filip.

Att stötta just Hjärnfonden har varit självklart från start.

– Det har alltid varit Hjärnfonden, säger Filip.

Det som Filip själv lyfter fram som viktigast med fågelholksbygget är inte antalet holkar eller summan som samlats in – utan relationen.

– Att umgås med mormor och morfar, säger han. De betyder allt.

Kontakten har också gett Filip större självständighet. En fredag i månaden åker han själv buss från Sollentuna till Söderköping, där mormor möter honom vid hållplatsen. På söndagar åker han hem igen för att hinna till sin bowlingträning i Täby.

– Friheten i att kunna åka själv betyder mycket, säger Filip.

Filip har i dag frånvaroanfall några gånger i månaden. Under anfallen kan han tappa balansen, känseln i ena armen och blir mycket trött och får ont i huvudet efteråt.

– Det svåraste är när man sitter själv på bussen bredvid människor som inte vet om diagnosen, säger han.

När Filip var yngre kunde han ha flera anfall varje dag. I dag har han, med rätt medicinering, fått en betydligt bättre vardag.

– När epilepsin är mer stabil finns det också utrymme för det sociala livet, säger Filips mamma Anna-Karin. Och då sker utveckling på många plan.

Filip arbetar sedan fem år tillbaka i ett skolkök på en kommunal skola. Han har flera fritidsaktiviteter i veckan, sjunger i kör, spelar innebandy och deltar i en FUB*-grupp.

– Att ha ett jobb och känna att man bidrar betyder väldigt mycket, säger Anna-Karin.

Fågelholkarna har sålts på marknader, julmarknader och direkt till privatpersoner. Ibland hör köpare av sig och berättar att fåglar har flyttat in.

– Det är roligt att få de sms:en, säger Anna-Karin.

Hon ser också hur Filips engagemang ofta väcker något hos andra.

– Många som köper en holk väljer att skänka en extra gåva eller bli månadsgivare. Det blir ringar på vattnet.

För Filip är drivkraften enkel.

– Det är så bra att pengarna går till hjärnforskning, säger han.

Inför internationella epilepsidagen vill vi på Hjärnfonden rikta ett varmt tack till Filip och hans familj. Deras engagemang visar hur långsiktighet, meningsfullhet och omtanke – i kombination med kunskap och forskning – kan bidra till verklig förändring.

*FUB = Föreningen för barn, unga och vuxna med intellektuell funktionsnedsättning