NPF-diagnoserna ökar – vad vet vi om orsakerna?

Antalet diagnoser inom delar av det neuropsykiatriska området har ökat tydligt under de senaste åren, särskilt adhd/add och autism. Enligt Socialstyrelsens uppskattning, baserad på register- och läkemedelsdata, hade drygt 10,5 procent av pojkarna och sex procent av flickorna i åldern 10-17 år en adhd-diagnos 2022 – en ökning med omkring 50 procent sedan 2019. I USA uppskattas förekomsten av adhd bland barn till 11,4 procent.

Samtidigt omfattar NPF-spektrat även utvecklingsrelaterad språkstörning/DLD, tics-diagnoser, motorisk koordinationsstörning, intellektuell funktionsnedsättning och olika inlärningssvårigheter. För dessa tillstånd saknas i dag heltäckande nationell statistik över hur utvecklingen ser ut.

Ökningen inom adhd och autism är särskilt tydlig hos äldre tonåringar och unga vuxna, mer specifik hos pojkar runt 10-17 år och unga kvinnor 18-24 år.

– Det sätts absolut fler diagnoser i dag än för några år sedan. Det är väldigt tydligt, säger Kristiina Tammimies, forskargruppsledare vid KIND (Center of Neurodevelopmental Disorders at Karolinska Institutet).

Hon betonar samtidigt att ökningen behöver analyseras ur ett bredare perspektiv – där förändringar i diagnostik, samhällsstruktur och kunskapsläge vägs samman.

När ökningen diskuteras handlar det oftast om adhd och autism, eftersom det är där vi har tillgång till registerdata. För andra NPF-tillstånd är tillgången till sammanhållen nationell statistik mer begränsad.

Språkstörning är en av de vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna. För språkstörning och flera inlärningssvårigheter, som dyslexi och dyskalkyli, saknas dock heltäckande nationell statistik över hur utvecklingen ser ut. Språkstörning utreds dessutom ofta inom andra delar av vården, exempelvis av logopeder. Diagnoserna registreras inte alltid i samma system som adhd och autism.

– Vi vet att utvecklingsrelaterad språkstörning , även kallad DLD, är vanligt, men vi vet inte om den ökar eller minskar, säger Kristiina Tammimies.

Det innebär att den offentliga diskussionen ofta fokuserar på de diagnoser där statistiken är tydlig. När data saknas för andra delar av NPF-spektrat riskerar bilden av utvecklingen att bli ofullständig.

Forskningen pekar inte på en enskild förklaring till ökningen. I en artikel publicerad av KIND beskriver Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet och föreståndare för KIND, åtta möjliga orsaker till ökningen av adhd-diagnoser. Flera av dessa faktorer är relevanta även för andra delar av NPF-spektrat.
En central faktor är ökad kunskap och medvetenhet.

– Vi har mycket större kunskap i dag, både i skolan, inom vården och bland föräldrar. Det gör att fler känner igen symtomen och söker hjälp, säger Kristiina Tammimies.

Ökad kunskap har också bidragit till att grupper som tidigare varit underdiagnostiserade i högre grad identifieras i dag. Det gäller inte minst flickor och kvinnor med adhd och autism, där symtomen ofta kan ta sig andra uttryck än hos pojkar vilket kan ha bidragit till att de historiskt har missats eller tolkats annorlunda.

Diagnoskriterier har förändrats över tid och det är också vanligare att en person idag får flera diagnoser samtidigt. Minst 30 procent av personer med autism har också adhd. Tidigare begränsades antalet samtidiga diagnoser oftare till en huvuddiagnos, vilket påverkar statistiken över tid.

Diagnostisk substitution är ytterligare en faktor. När en diagnos ökar kan en annan minska. I vissa sammanhang, till exempel i USA, har exempelvis autismdiagnoser ökat samtidigt som diagnoser som intellektuell funktionsnedsättning har minskat.

En annan viktig aspekt är hur samhället är organiserat. Dagens skola och arbetsliv ställer höga krav på självständighet, koncentration och flexibilitet. Sven Bölte lyfter att moderna samhällen kan göra kognitiva svårigheter mer synliga och mer belastande.

– Om strukturen minskar och kraven ökar kan samma symtomnivå bli mer funktionsnedsättande än tidigare. Då märks svårigheterna tydligare, säger Kristiina Tammimies.

Det innebär inte att samhället orsakar NPF, men att miljön påverkar hur svårigheterna tar sig uttryck och i vilken grad de leder till behov av stöd.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en stark biologisk förankring och uppstår tidigt i hjärnans utveckling. Forskning visar att genetiska faktorer spelar en betydande roll.

– Genetiken är relativt stabil över tid. Det är inte rimligt att den skulle förändras dramatiskt på bara några år, säger Kristiina Tammimies.

Det finns därför inget vetenskapligt stöd för att ökningen främst skulle bero på en snabb biologisk förändring i befolkningen. Förklaringen är mer sannolikt en kombination av förbättrad identifiering, förändrade kriterier, ökad samsjuklighet i statistiken och förändrade samhällsvillkor.

Samtidigt återstår viktiga forskningsfrågor om hur biologiska faktorer samspelar med miljöförändringar över tid.

Debatten om ökande NPF-diagnoser riskerar ibland att fokusera på antalet i sig. Men en diagnos sätts när en persons svårigheter innebär en funktionsnedsättning i vardagen.

– Fler diagnoser är inte ett problem. Problemet är om människor inte får den hjälp de behöver, säger Kristiina Tammimies.

ftersom stöd i många system är kopplat till en formell diagnos kan det finnas ett tryck på att utreda. Samtidigt är det tydligt att många barn och unga med NPF har svårare att fullfölja utbildning och löper ökad risk för både psykisk och fysisk ohälsa samt utanförskap om stödet brister.

Fokus behöver därför ligga på kvalitet i utredningar, jämlik tillgång till stöd och långsiktig uppföljning. Lika viktigt är att utveckla stödsystem som kan möta funktionsnedsättande svårigheter även innan eller utan en formell diagnos. Det är mer konstruktivt än att rikta uppmärksamheten mot diagnoserna i sig.

Trots omfattande forskning finns betydande kunskapsluckor. Särskilt saknas sammanhängande analyser som väger samman genetik, miljöfaktorer, samhällsförändringar och hur diagnos- och stödsystemen är utformade.

– Vi har i dag bättre kunskap än tidigare, men vi saknar fortfarande ett samlat grepp om varför statistiken utvecklas som den gör. Samhället förändras, diagnostiken förändras och vi behöver mer forskning för att förstå helheten, säger Kristiina Tammimies.

För att minska polariseringen i debatten och skapa hållbara lösningar krävs tvärvetenskaplig forskning och bättre uppföljning av hela NPF-området.

Ökningen av NPF-diagnoser är inte en fråga om enkla förklaringar. Det är en komplex samhälls- och forskningsfråga. Hjärnfondens utgångspunkt är att bidra med kunskap, nyansering och ett långsiktigt fokus: att säkerställa att rätt personer får rätt stöd i rätt tid – och att forskningen ges förutsättningar att fördjupa förståelsen ytterligare.