Neuromyter

Många har nog hört påståendet att vi bara använder tio procent av vår hjärna, men det korrekta är att vi använder hela vår hjärna, oavsett om vi är vakna eller sover. En del missförstånd kan bero på anatomiska fakta. Hjärnan består inte enbart av nervceller, utan även av gliaceller, som stödjer och skyddar nervcellerna. Om man tror att det bara är nervcellerna som är den ”aktiva” delen av hjärnan, kan förvirringen bli stor.

Felaktiga tolkningar av fMRI-bilder (funktionell magnetisk resonanstomografi) kan också bidra till myten. När vissa hjärnområden “lyser upp” under en mental uppgift, tror många att bara de områdena är aktiva. Vad som ofta missas är att dessa bilder är resultatet av noggranna analyser, där forskare filtrerar bort brus och irrelevant data för att framhäva specifika hjärnaktiviteter. Det innebär inte att resten av hjärnan är inaktiv – tvärtom arbetar hela hjärnan ständigt, även under sömnen.

Hur ofta har du sett bilder som visar att den vänstra hjärnhalvan är ansvarig för logik och rationalitet, medan den högra är sätet för intuition och kreativitet? Det är inte ovanligt att också höra frågor som: “Är du en vänster- eller högerhjärna?”.

På 1800-talet upptäckte vetenskapsmännen Paul Broca och Carl Wernicke att hjärnan har en viss asymmetri. Vänstra hjärnhalvan* är till exempel avgörande för språkproduktion (Brocas område) och språkförståelse (Wernickes område). Det är nu välkänt att specifika funktioner bearbetas i specifika områden i hjärnan. Men i en frisk hjärna krävs båda hjärnhalvorna för att bearbeta information effektivt. De två hjärnhalvorna kommunicerar och samarbetar ständigt med varandra.

Att tro att ens personlighet eller begåvningar skulle styras av en dominant hjärnhalva är en missuppfattning. Våra individuella preferenser och styrkor formas snarare av en mängd faktorer, såsom erfarenheter, övning och miljö. Hjärnan fungerar som en helhet, och vi använder båda hjärnhalvorna utan någon obalans.

En utbredd uppfattning inom utbildning är att elever kan delas in efter sina föredragna inlärningsstilar, där vissa anses vara mer visuella (lär sig genom att se informationen, till exempel genom bilder, färger eller diagram), andra mer auditiva (lär sig genom att höra informationen när någon berättar) och några mer kinestetiska (lär sig genom praktisk tillämpning och fysisk rörelse). Även om denna idé är populär, har ingen vetenskaplig forskning, trots rigorösa metoder, kunnat bekräfta att inlärningsstilar leder till bättre resultat.

Den mest effektiva metoden för att lära sig något är i stället att använda sig av en kombination av alla sinnen. Ju fler stimulanser som aktiveras, desto bättre kan hjärnan bearbeta, komma ihåg och tillämpa informationen. Om lärare anpassar sina lektioner enbart efter elevers upplevda inlärningsstilar kan det leda till att eleverna begränsas. Att sätta etiketter på elever kan hämma deras förmåga att fullt ut ta till sig kunskap, vilket i sin tur kan påverka deras långsiktiga lärande negativt.

Det är vanligt att människor har preferenser för hur de lär sig, och många tror att de presterar bättre om undervisningen anpassas efter dessa preferenser. Men detta handlar i själva verket om personliga övertygelser, inte om vetenskapligt stöd. Forskning om hur vi lär oss visar att våra intuitioner kring lärande ofta kan vara missvisande. Det kan exempelvis kännas som om man lär sig bättre genom att läsa text eller snabbt återkalla viss information, men dessa upplevelser speglar inte alltid verklig förståelse.

Många tror att de är skickliga på multitasking, att de kan hantera flera uppgifter samtidigt – som att gå och lyssna på musik, skriva ett mejl medan barnen leker, eller köra bil och prata i telefon med handsfree. Och visst, det är möjligt att utföra flera aktiviteter samtidigt, men det innebär inte att vi faktiskt multitaskar. När en uppgift är helt automatiserad, som att gå, kräver den minimal kognitiv ansträngning och lämnar mer uppmärksamhetsresurser åt annat, till exempel att lyssna på musik eller vara uppmärksam på faror i omgivningen.

Men när det kommer till mer krävande uppgifter, som att köra bil och samtidigt skicka ett SMS, blir det betydligt svårare. Vår hjärna kan bara fokusera på en komplex uppgift åt gången, vilket innebär att vi växlar mellan aktiviteter snarare än att faktiskt göra dem samtidigt.

Uppmärksamheten delas aldrig jämnt, utan skiftar snabbt mellan uppgifterna – och varje skifte kostar tid och energi. Att försöka göra flera saker på en gång leder oftast till minskad produktivitet och fler misstag än om vi hade fokuserat på en sak i taget.

Forskning visar dessutom att multitasking inte bara påverkar effektiviteten, utan också kan öka stressnivåerna. Vår hjärna är inte byggd för att hantera flera mentalt krävande uppgifter samtidigt, och att ständigt växla fokus tröttar ut oss snabbare. Så även om idén om multitasking kan kännas lockande, är det i längden både mer produktivt och hälsosamt att koncentrera sig på en uppgift i taget. Nästa gång frestelsen att multitaska dyker upp, kan det vara värt att stanna upp, fokusera på en sak och sedan gå vidare till nästa – något som kan förbättra både prestation och välmående.