Våra sinnen

Synprocessen börjar när ljus träffar näthinnan i ögat. Fotoreceptorer (stavar och tappar) omvandlar ljusenergi till elektriska signaler. Dessa signaler överförs till synnerven, som leder dem till en relästation i hjärnan där informationen bearbetas innan den når den primära synkortexen (Brodmannområde 17) i nackloben. Här sker den initiala bearbetningen av visuell information, som sedan skickas vidare till högre visuella områden för mer komplex tolkning.

Forskare har identifierat specifika hjärnområden som är specialiserade på att bearbeta olika typer av information, såsom ansikten, platser och ord.

Ljudvågor fångas upp av ytterörat och leds genom hörselgången till trumhinnan. Vibrationerna överförs via hörselbenen i mellanörat till cochlean (öronsnäckan) i innerörat. Här omvandlar hårceller mekaniska vibrationer till elektriska signaler. Dessa signaler transporteras via hörselnerven till relästationer i hjärnan, innan de når den primära hörselkortexen (Brodmannområde 41 och 42) i tinningloben, där ljudinformation bearbetas och vi uppfattar det som ljud.

Luktmolekyler binder till receptorer i den övre delen av näsan. Detta utlöser en kedja av signaler som skapar elektriska impulser i nervceller. Dessa nervceller skickar signaler direkt till luktbulben i hjärnan. Från luktbulben går signalerna vidare till det som kallas piriformkortex och andra områden i det limbiska systemet , inklusive amygdala och hippocampus. Här bearbetas de och kopplas till minnen och känslor. Luktsinnet kan också indikera neurologisk degeneration, alltså nedbrytning av nervceller. Alzheimer och Parkinson är exempel på sjukdomar som ger ett försämrat luktsinne.

Smakämnen löses upp i saliv och interagerar med smakreceptorer på tungans smaklökar. Individuella receptorer reagerar på surt, sött, bittert och salt, samt smaken “umami”, som nu allmänt erkänns som den femte smaken. Tidigare trodde man att olika zoner på tungan var specifika för olika smaker, men alla områden reagerar faktiskt på alla smaker (även om vissa är särskilt känsliga för en viss smak). Detta genererar elektriska signaler som skickas via nerver till relästationer i hjärnan och till slut till ett område i hjärnbarken som kallas den primära gustatoriska kortexen (Brodmannområde 43) i insulan, där smaken bearbetas och uppfattas.

Olika typer av receptorer i huden reagerar på beröring, tryck och vibration (mekanoreceptorer). Andra receptorer känner av temperatur (termoreceptorer), och vissa registrerar potentiellt skadliga stimuli och aktiveras vid smärta (nociceptorer). Dessa receptorer genererar elektriska signaler som överförs via sensoriska nerver till ryggmärgen. Signalerna leds uppåt genom flera relästationer och vidare till den primära somatosensoriska kortex (Brodmannområde 1, 2 och 3) i hjässloben för bearbetning och tolkning.

Det finns människor som lever med två eller flera sammankopplade sinnen, fenomenet heter synestesi. Synesteter kopplar ihop flera sinnen och kan till exempel associera siffror med en viss färg, eller känna en viss lukt när de tänker på ett objekt. Ungefär fyra procent av befolkningen beräknas ha någon form av extraupplevelser nära kopplat till sinnesintryck eller tankar. Det vanligaste är att men kopplar ihop enheter som ingår i en sekvens såsom siffror, bokstäver eller veckodagar med färger. Upplevelserna är personliga, siffran fem kan till exempel upplevas som blå av en person men som röd av en annan.