Vad är högkänslighet?

Forskning tyder på att högkänslighet är något man föds med och som ofta finns kvar över tid. Det betyder inte att man är ”för känslig”, utan att man tar in och bearbetar intryck på ett särskilt sätt.

Fyra centrala delar brukar lyftas fram:

1. Djup bearbetning – hjärnan analyserar information noggrant.
2. Lättare överstimulering – många eller starka intryck kan snabbt bli tröttande.
3. Starka känsloreaktioner och empati – känslor kan upplevas intensivt, både egna och andras.
4. Känslighet för subtila intryck – små förändringar i miljö, tonfall eller stämning uppfattas tydligt.

Högkänslighet är en egenskap som kan finnas i olika grad hos olika personer, precis som många andra mänskliga egenskaper. Samtidigt kan draget överlappa med olika neuropsykiatriska och psykiatriska tillstånd.

Högkänslighet är alltså inte samma sak som autism, adhd eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Däremot finns det beröringspunkter, särskilt när det gäller sensorisk känslighet och svårigheter att hantera starka eller många intryck.

Forskning har också visat samband mellan högkänslighet och psykisk ohälsa, till exempel ångest, depression och olika former av personlighetsproblematik. Det betyder inte att högkänslighet i sig är en riskfaktor som alltid leder till psykisk ohälsa. Men i en miljö som är stressande, kravfylld eller svår att anpassa sig till kan högkänsliga personer vara mer sårbara. Sambanden verkar delvis bero på att högkänsliga personer påverkas starkare av både negativa och positiva miljöfaktorer.

Samtidigt kan högkänslighet också innebära styrkor. En person som bearbetar intryck djupt kan vara uppmärksam, empatisk, kreativ och bra på att uppfatta nyanser. Hur draget påverkar livet beror därför mycket på sammanhanget.

Studier tyder på att högkänslighet hänger ihop med hur hjärnan reagerar på och bearbetar information. Forskning har bland annat kopplat SPS till variationer i biologiska system som påverkar dopamin och serotonin, ämnen som är viktiga för bland annat motivation, känslor och reglering av stress. Men kunskapsområdet är fortfarande under utveckling.

Hjärnavbildningsstudier har också visat samband mellan högkänslighet och ökad aktivitet i nätverk som är viktiga för uppmärksamhet, känslor, minne, kroppslig reglering och självreflektion. Det handlar bland annat om områden som insula, amygdala, hippocampus, precuneus och delar av prefrontala cortex.

En förenklad beskrivning är att hjärnan hos högkänsliga personer kan ge större “vikt” åt inkommande signaler. Det kan göra att fler detaljer registreras och bearbetas, men också att belastningen blir större när intrycken blir många eller intensiva.

Personer med högkänslighet kan ha nytta av psykologiska, pedagogiska och miljömässiga anpassningar. För barn kan det till exempel handla om tydlighet, återhämtning, lugnare miljöer och stöd i att förstå sina reaktioner.

Forskning pekar också på att mindfulness- och acceptansbaserade insatser, träning i känslohantering och strategier för aktiv coping kan vara hjälpsamma. Målet är inte att “ta bort” känsligheten, utan att skapa bättre förutsättningar för återhämtning, reglering och välmående.

Exempel på stödjande strategier kan vara:

• att minska onödiga sensoriska intryck
• att planera in pauser och återhämtning
• att arbeta med känsloreglering
• att öva på att sätta gränser
• att skapa förutsägbarhet i vardag, skola eller arbetsliv