Ärftlighet och demens

En familjeutredning är en kartläggning av förekomsten av demenssjukdom i en släkt. För att kartläggningen ska bli så tillförlitlig som möjligt ombeds familjen att ta reda på så mycket som möjligt kring vilka släktingar som har insjuknat, vid vilken ålder släktingarna har insjuknat och vid vilken vårdinrättning en eventuell demensutredning har gjorts för att, efter samtycke från närstående, kunna beställa journalkopior.

All information samlas in för att användas som underlag i riskbedömning och för att vägleda eventuell vidare genetisk utredning och diagnostik. Finns möjlighet att tillvarata blodprov för genetisk undersökning rekommenderas att ett sådant blodprov tas antingen för att påbörja en mutationsscreening eller för att biobankas inför framtida genetisk diagnostik. Vidare informeras familjen om värdet av en neuropatologisk undersökning för att säkerställa diagnosen eftersom demensdiagnosen endast kan bekräftas med en undersökning av hjärnvävnad, vilket endast kan göras vid en obduktion efter att den sjuke avlidit.  Således diskuteras möjligheterna till att utföra en neuropatologisk undersökning som ett led i den kliniska diagnostiken. Slutligen tillfrågas familjen om deras samtycke till att underlaget (journaler, undersökningsresultat, familjeutredningen) tillsammans med eventuellt insamlade prover får användas i forskningen för att bidra till ökad kunskap kring ärftligheten av demenssjukdomar.

– Sannolikt finns det flera faktorer som tillsammans med slumpen bidrar till att det stora flertalet demenssjukdomarna uppstår. Det kallar vi för komplext genetiska sjukdomar och då kan sannolikt risken också påverkas av hur vi väljer att leva vårt liv med avseende på bland annat kost, motion, och mental stimulans.  För de mer ovanliga formerna av ärftlig demenssjukdom som till exempel ärftlig Alzheimers sjukdom och ärftlig frontallobsdemens där sjukdomen orsakas av en nedärvd mutation så är den ärftliga faktorn så stark att vår livsstil inte kan påverka sjukdomsförloppet i någon större utsträckning.

– För att kartlägga de livsstilsfaktorer och gener som tillsammans samverkar och ökar respektive skyddar oss mot att utveckla en demenssjukdom senare i livet behövs så kallade befolkningsstudier där vi samtidigt studerar arvsmassan och vilken livsstil som är vanligare förekommande hos de personer som utvecklar en demenssjukdom jämfört med de som inte utvecklar en demenssjukdom. För att sedan med säkerhet veta att en viss livsstil faktiskt skyddar mot sjukdomen krävs ytterligare forskningsstudier där man aktivt styr en försöksgrupp till att leva enligt den skyddande livsstilen och samtidigt har en kontrollgrupp som inte förändrar sin livsstil. Om det efter en sådan studie går att visa att den förändrade livsstilen faktiskt leder till en minskad risk då har vi tillräckligt underlag för att kunna hävda att en livsstilsförändring minskar risken, säger Caroline Graff, professor i genetisk demensforskning.

För att kartlägga de starka genetiska faktorerna som bidrar och i vissa fall helt och hållet orsakar demenssjukdomen studerar hon arvsmassan i de familjer som har en hög förekomst av demenssjukdom för att hitta vilka förändringar som finns i arvsmassan hos de släktingar som insjuknar och därmed saknas hos de friska släktingarna.

Forskarna känner i dag till tre gener som kan orsaka ärftlig Alzheimer och tre starka gener som orsaka ärftlig frontallobsdemens. I det fall det finns många i familjen som insjuknat och vid relativt låg ålder (symptomdebut före 65 års ålder) kan man misstänka att sjukdomen är ärftlig. Då finns en möjlighet att på ett prov från en sjuk släkting undersöka dessa gener för att se om det går att påvisa en sjukdomsorsakande mutation. Dessa sjukdomsorsakande mutationer är mycket ovanliga vid Alzheimers sjukdom och orsakar sjukdomen hos mindre än två procent av alla patienter. Det är vanligare att en sjukdomsorsakande mutation kan påvisas vid frontallobsdemens och upp till fyrtio procent av patienter med frontallobsdemens där det även finns andra sjuka släktingar har sjukdomsorsakande mutation i  någon av de hittills kända generna. Därför bör en familjeutredning alltid föregå en sådan test, det vill säga först bör det framgå att det finns flera sjuka i släkten med en tidig debut av demenssjukdom.

– I de fåtal familjer som har en sjukdomsorsakande mutation så finns en möjlighet även för friska släktingar att ta reda på om de bär på den sjukdomsorsakande mutationen och därmed ta reda på om de i framtiden också kommer att insjukna. För att få information om sådan så kallad presymptomatisk genetisk testning ska familjen erbjudas genetisk vägledning. Genetisk vägledning är till för att hjälpa människor att förstå och förhålla sig till innebörden av att en sjukdom är ärftlig både ur medicinska och psykologiska perspektiv samt att förstå nedärvningen i familjen.

När det gäller de vanliga, komplext genetiska formerna av demenssjukdom vilket motsvarar flertalet patienter med Alzheimers sjukdom så har forskningen identifierat ett 40-tal platser i vår arvsmassa som bidrar till att Alzheimers sjukdom uppstår men dessa genförändringar är inte i sig själva tillräckliga för att orsaka sjukdomen och de flesta personer som får Alzheimers sjukdom får det utan att ha någon av dessa riskgener. Värdet av dessa upptäckter är alltså inte att använda dem för att ställa diagnos eller för att testa personer för att se om de har en ökad risk utan värdet av dessa gen-upptäckter är att de ger oss verktyg att fortsätta studera biologin som ligger bakom att sjukdomen uppstår.

– För det stora flertalet demenssjuka finns det således idag ingen anledning att utföra genetiska tester vare sig som ett led i utredningen för att få en diagnos eller för att bedöma risken för nedärvning i familjen, säger Caroline Graff.