”Det gör ont i hela kroppen att säga det, men vi lurade pappa till doktorn.”

Stöd Rolands insamling här

Min pappa Curt var en mycket aktiv människa. Han spelade golf och brann för sommarstugan, fiske och barnbarnen. Större delen av yrkeslivet jobbade pappa som industriarbetare. Några få år efter pensionen började han förändras. Han hade alltid varit en väldigt snäll och hjälpsam person, men plötsligt glömde han saker han hade lovat. Och tonen kunde bli väldigt hård. Exempelvis skulle han plötsligt ha tillbaka sommarstugan som jag och min bror hade fått ta över.

Det fanns inte i vår sinnevärld att förändringen berodde på någon sjukdom. Inte vår pappa! Vi åkte och hälsade på som vanligt och parerade hans nya humörsvängningar så gott det gick.

Ett par år efter den första personlighetsförändringen var pappa tvungen att genomgå en bypass- operation. Under ingreppet fick han syrebrist och efter det blev hans beteende betydligt sämre. Även läkaren sa att det var något som inte stämde, så vi försökte få pappa att göra en minneskontroll. Han vägrade. Han kunde minsann ta hand om både sig själv och mamma – som var svårt märkt av Parkinsons sjukdom.

Dessutom hade pappa körkortet kvar. Efter utskrivningen råkade han ut för tre olyckor på kort tid. Det gör ont i hela kroppen att säga det, men då lurade vi honom till doktorn. Vi sa att det var något annat vi skulle kontrollera. De tog ett ryggmärgsprov och det var hur klart som helst att det var Alzheimers sjukdom. När det gick upp för pappa att han inte skulle få köra bil klappade han till mig så att jag flög i backen. Men det var egentligen inte min pappa som gjorde det, det var någon annan.

I samband med det såg vi till att mamma fick ett eget boende. Pappa bodde kvar hemma, visserligen med hemtjänst – men dem slängde han ofta ut med buller och bång. Det slutade med att han skulle hämta hem mamma och blev aggressiv mot personalen där hon bodde. Då hamnade han på psyket. Där satt han tillsammans med tungt kriminella, vilket var helt absurt. Jag kände mig maktlös, men personalen där hjälpte oss att kämpa för att pappa skulle få rätt omsorg. Till slut fick han plats på ett boende med helt underbar personal. Men då hade han hunnit bli helt rörelsehindrad och sedan gick det fort.

Nu är det två år sedan pappa gick bort. Det värsta av allt var ovissheten, diagnosen kom delvis som en lättnad. Han hade inte alls blivit en elak gubbe, han hade Alzheimers sjukdom. Nu försöker jag själv lyfta behovet av pengar till kampen mot sjukdomen genom en cykelkampanj. Mitt mål är 1000 mil på ett år. Det känns otroligt bra, att jag jobbar för pappa – och hjärnforskningen. Ingen ska behöva se en älskad förälder sakta försvinna. Alla pengar behövs.

Roland Johansson, son till Curt