” Min älskade Lars var en klippa som vittrade sönder”

Det finns cirka 100 000 personer med Alzheimers sjukdom i Sverige. Att se en make eller maka, ett syskon eller en vän, sakta men säkert tyna bort, medför en stor psykisk påfrestning för de flesta.
Att säga att 100 000 svenskar lider av sjukdomen är därför på sätt och vis en underdrift. Räknar man med de anhöriga är de drabbade cirka en miljon. Birgitta Hemlin är en av dem, hon såg sin make Lars drabbas av sjukdomen. Här är hennes berättelse.

”Jag var bara 15 år när Lars och jag träffades, men vi kände direkt att vi var det perfekta paret. Jag föll pladask för hans intelligens, inre lugn och stadga. Vår första träff ledde till över 50 fina år tillsammans.
Lars arbete innebar mycket ansvar och en hel del resande över hela världen. Men jag reste ofta med honom och han glömde aldrig hur viktig familjen är. Han var en fantastisk äkta man och med sitt lugn och trygga personlighet fanns han alltid där under våra döttrars uppväxt. Därför var chocken också så total när jag till slut insåg att han började förändras.

”Älskling, jag tror att sjukdomen hunnit ifatt mig”

Lars, som alltid haft kontroll, började skriva minneslappar. Han fick svårt att komma ihåg vem han just hade pratat med, blev alltmer disträ och osäker på tid och rum. Det var hemskt att se. Jag anade nog innerst inne vad tecknen tydde på och en dag satte han själv ord på det vi alla fruktade: ”Älskling, jag tror sjukdomen hunnit ifatt mig”.

Det var viktigt för oss att bidra till forskningen att få fram ett botemedel mot Alzheimers sjukdom. Vår sista resa tillsammans inleddes därför med omfattande kontroller och läkemedelstester via ett forskningsprojekt på Karolinska Institutet. Jag intervjuades löpande om hans förändringar och utveckling.

En stor börda för anhöriga

Men allt eftersom effekten av bromsmedicinerna avtog, fortsatte hans tillstånd att försämras. Jag kunde inte förmå mig att placera honom på ett hem, utan skötte honom själv under lång tid. Med bättre anhörigstöd hade jag nog orkat längre, men till slut blev bördan för stor. Hans sista tid var hjärtslitande att uppleva och har ärrat mig för alltid. Den 5 januari 2013 lämnade han mig och mina döttrar till slut, för alltid.

Idag trivs jag med livet och har lärt mig hantera allt det praktiska som Lars gjorde tidigare. Jag sköter om vårt hus och tänker ofta tillbaka på det underbara liv vi haft tillsammans.
Men jag hoppas att fler bidrar till forskningen efter ett botemedel mot Alzheimers sjukdom. Det är fruktansvärt att se sin älskade långsamt vittra sönder till oigenkännlighet.

Birgitta Hemlin

Stöd forskningen om Alzheimer med en gåva

Du kan läsa mer om Alzheimers sjukdom här