Alzheimerdrabbade Ulla med sitt första barnbarn. Han föddes på Internationella Alzheimerdagen den 21 september – samma år som Ulla fick sin diagnos. Alzheimerdrabbade Ulla med sitt första barnbarn. Han föddes på Internationella Alzheimerdagen den 21 september – samma år som Ulla fick sin diagnos.

”Alzheimers sjukdom innebär en enda lång sorg”

Ulla var bara 57 år när hon fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Här berättar dottern Annelie om hur hårt hela familjen har drabbats.

Hur var din mamma innan hon blev sjuk?

– Hon var väldigt social. Tyckte om att resa och upptäcka världen. Hon jobbade som lärare i flera år, sedan blev hon rektor på en förskola. Vi hade en väldigt bra relation, vi hördes ofta och kunde verkligen prata om allt.

Vad fick er anhöriga att inse att något var fel?

– Det var de typiska tecknen, att hon glömde var hon hade lagt saker och upprepade samma frågor. Men det var när mammas kollegor hörde av sig och undrade vad som stod på som hon påbörjade en utredning. Den visade att det var Alzheimers sjukdom.

Hur tog ni sjukdomsbeskedet?

– Min pappa, mina syskon och jag tog det väldigt hårt. Däremot har jag faktiskt aldrig pratat med mamma om Alzheimer, hon har aldrig velat erkänna att hon var sjuk. Pappa drog ett stort lass och därför märktes inte symtomen så mycket.

Läget förvärrades när din pappa plötsligt gick bort. Kan du berätta?

– För drygt fyra år sedan fick pappa hjärtstopp och dog. Efter det blev mamma jätteförvirrad, misstänksam och verbalt aggressiv. Hon trodde till exempel att vi barn skulle sno hennes hus och pengar. Vi insåg då att hon verkligen inte kunde klara sig själv, så min syster flyttade in hos mamma. Det var en tung tid för min syster, men efter ungefär ett halvår fick mamma plats på ett boende.

Nu har det gått över åtta år sedan diagnosen. Hur mår din mamma idag?

– Mamma behöver hjälp med i stort sett allting. Hon känner inte av hunger och kan varken använda bestick eller gå på toaletten själv. Hon kan knappt kommunicera heller. Och blicken är död. Men hon blir i alla fall jätteglad när barnbarnen kommer på besök, även om hon inte vet vilka de är.

Vad önskar du att hjärnforskningen ska lyckas med?

– Om jag skulle önska riktigt stort så är det ju ett botemedel mot Alzheimers sjukdom. Eller åtminstone en bromsmedicin som verkligen fungerar. Den här sjukdomen måste stoppas, den innebär en enda lång sorg – inte minst för de anhöriga.

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

Relaterat

En kvinna och en man som tittar varandra i ögonen.

När maken fick Alzheimer startade Helena en egen stödförening

När Christer insjuknade i en demenssjukdom märkte hans fru Helena att anhörigstödet inte såg likadant ut i alla delar av landet. Hon tog då saken i egna händer – och startade en stödförening.

Familjen ordnade en överraskningsfest för Benny när han fyllde 60.

Ovissheten var det värsta när Benny drabbades av Alzheimers sjukdom

Att behöva leva i ovisshet kan vara värre än att veta att man fått en allvarlig sjukdom. När Benny Carlsson fick svårigheter med minnet fick han veta att han skulle få vänta i ett år på en demensutredning.

Cecilia Hansen och hennes sambo Kerry

”Det är fruktansvärt att tänka på att jag ska lämna min sambo och alla mina djur”

Cecilia Hansen fick diagnosen Alzheimers sjukdom bara 56 år gammal. Här berättar hon om hur hela livet vändes upp och ned – och varför hjärnforskningen behöver ditt stöd.

Kajsa Danielsson

Alzheimers sjukdom lämnar ingen oberörd

Demenssjukdomar blir en allt större utmaning för vården. Det märker Kajsa Danielsson av i sitt jobb som undersköterska. När hennes mamma drabbades av Alzheimer insåg Kajsa också fullt ut vilken hemsk anhörigsjukdom det är. Därför ber hon nu om ditt stöd till hjärnforskningen.

Karin Hoxters föräldrar håller om varandra

Alzheimers sjukdom slår mot hela familjer

Här berättar Karin Hoxter om sin mamma som drabbades av Alzheimers sjukdom, men också om sin pappa som fick dra ett mycket stort lass. Se varför ditt stöd behövs i kampen mot denna hemska sjukdom.

Sorgen över att ha Alzheimers sjukdom

Ulrika Harmsen, är 45 år och för drygt ett år sedan fick hon veta att hon har en demenssjukdom. Här berättar hon om hur svårt det ibland är att hantera den sjukdom hon drabbats av och den sorg hon känner.