”Jag trodde att stroke bara drabbade gamlingar”

För åtta år sedan levde jag ett vanligt singelliv med vanliga problem. Jobb, pengar, relationer. När jag gick och la mig ”den sista kvällen” mådde jag bra – och skulle inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig att jag skulle se tillbaka på den gamla vardagen som ett paradis.

När jag vaknade dagen därpå och skulle sätta ner fötterna dråsade jag rakt ner i golvet. Tack och lov hade jag telefonen bredvid mig så jag kunde ringa pappa. Han kom förbi direkt, kände som tur
var igen symtomen och ringde genast på ambulans. I efterhand har jag förstått hur otroligt viktigt tidsaspekten är.

På sjukhuset kunde de konstatera att jag hade fått en blödning mitt i hjärnan. Jag var tvungen att ligga helt stilla i flera dygn. Först vägrade jag tro att jag hade drabbats av stroke – det var väl bara
gamlingar som fick det? Men vänstra sidan var förlamad och jag hamnade i rullstol. Det allra värsta var ändå ovissheten, skulle mitt liv bli så här nu?

Jag bestämde mig för att jag skulle satsa allt jag förmådde, att jag skulle upp ur rullstolen. Och efter fyra månader av enormt intensiv träning kunde jag resa mig och gå själv. Under den tunga rehabiliteringen var galghumorn oss patienter emellan räddningen. Vad annat ska man göra än att skratta när man hör vuxna människor lära sig prata igen medan dreglet rinner?

För mig fungerade rehabiliteringen bra, för jag var medveten om mina rättigheter. Många jag har träffat på olika stroketräffar har däremot inte alls fått den vård de behöver. Ofta måste man stå på
sig för att få en plats. Men det klarar inte alla när skadorna på hjärnan har gjort dem både förvirrade och trötta. Den situationen gör mig riktigt upprörd!

I dag mår jag hur som helst mycket bättre än för åtta år sedan. Jag har blivit piggare och rör mig smidigare, ibland glömmer jag till och med min krycka. På sistone har jag gjort stora framsteg med
hjälp av en ny uppfinning – en dräkt som stimulerar musklerna över hela kroppen. För mig är den ett bevis på hur viktig utvecklingen av nya rehabiliteringsformer är för oss strokedrabbade.

Min högsta dröm nu är att kunna komma tillbaka i arbete. Det finns inget värre än att sitta och känna sig som en kostnad. Med hjälp av nya framsteg inom hjärnforskningen skulle vi kunna minska massor av mänskligt lidande – och stora samhällskostnader. Därför hoppas jag att du vill ge en gåva till Hjärnfonden!

Maja Havbring