Hjärnfonden
Ge en gåva

Jan de Laval, 68 år, har jobbat som regissör och teaterproducent. För två år sedan drabbades han av en stroke.

”Stroken är det absolut värsta som har hänt i mitt liv”

När Jan de Laval var 66 år förändrades hans liv bokstavligt talat över en natt – han vaknade förlamad efter en stroke. Vägen till ett någorlunda fungerande liv blev svår, inte minst på grund av den bristfälliga rehabiliteringen. Din gåva till hjärnforskningen behövs!

Ge en gåva till den livsviktiga strokeforskningen

Jag har levt ett mycket aktivt liv och alltid känt mig ung. Jag hade tänkt arbeta till åtminstone 75 – människan fungerar nog så, att man räknar med att vara frisk.

En natt för två år sedan vaknade jag och kunde inte röra vänster arm och ben. Känslan var ren och skär panik. Min hustru, som är sjuksköterska, förstod att det var en stroke och ringde ambulans. Men innan den kom fram hade allt gått över, jag kunde röra mig igen.

Jag togs ändå in på observation, eftersom det är vanligt att en propp i hjärnan lossnar och flyttar på sig så att symtomen försvinner under en tid. I och med att jag mådde hur bra som helst valde jag att åka hem efter bara ett dygn.

Redan samma natt, hemma igen, fick jag då den ”riktiga” stroken – med samma förlamning som innan. Jag åkte in med ambulans direkt, men den här gången släppte aldrig symtomen. Efter en omtumlande vecka på sjukhus blev jag skickad på fem veckors rehabilitering.

Det var en speciell upplevelse. Å ena sidan var det extremt jobbigt att komma dit i rullstol och behöva lära sig att gå igen. Å andra sidan kände jag att jag hade kommit relativt lindrigt undan. Jag träffade människor som låg fastspända på bårar och unga kvinnor som inte kände igen sina egna barn.

Personalen var hur bra som helst, vilket även gällde de fysioterapeuter och sjukgymnaster jag träffade under året efter. Men sedan skrevs jag ut och resurserna bara försvann. Jag ville ha återbesök och någon att prata med – jag kände mig väldigt övergiven. Vad skulle jag göra när jag var så ledsen att jag ville ta livet av mig? Jag och min fru fick kämpa på själva och, när orken hade blivit större, lyckades jag tvinga till mig en del hjälp.

Idag mår jag bättre och kan jobba igen. Och även om det går väldigt långsamt så kan jag röra mig ganska obehindrat. Men jag är hela tiden rädd – för att ramla, för en ny stroke, för att bli knuffad. Och jag har fått en vanlig följd, hjärntrötthet, som framförallt gör varje morgon till en mindre depression.

Jag har inga större förväntningar på att bli helt återställd, men hoppas att hjärnforskningen kan göra att jag åtminstone slipper en ny stroke. Sedan önskar jag fortfarande bättre långsiktigt omhändertagande i rehabiliteringen.

Jag ber dig därför att stödja Hjärnfonden. Alla har någon i sin närhet som har drabbats eller kommer att drabbas av stroke. Din gåva är med andra ord även omtanke om dina nära och kära.

Tack!

Jan de Laval

Relaterat

Emma var 15 när hon drabbades av en stroke

Sommarlovet mellan åttan och nian var fullt av fotboll, skratt och vänner. Men under en match föll Emma plötsligt ihop – och vaknade inte förrän två dygn senare. Det som först verkade vara en hjärnskakning visade sig vara en stroke.

Odlade nervceller kan hjälpa mot strokeskador

De flesta som överlever en stroke får bestående besvär. Faktum är att stroke är den vanligaste orsaken till neurologiska funktionsnedsättningar hos vuxna. Därför utvecklar professor Zaal Kokaia en ny metod för att förbättra hjärnans återhämtning.

Samma idé kan lösa två olika strokeproblem

Idag finns inte många behandlingsalternativ när stroken är ett faktum. Docent Anja Meissners forskargrupp arbetar med helt nya sätt att både förebygga stroke och förbättra återhämtningen.

“Mammas hjärna är skadad”

När Beatrice Andersson var 24 år fick hon en kraftig stroke. Hjärnfonden intervjuade henne för två år sedan – då hade hon fortfarande stora utmaningar. Här berättar hon om läget idag.

Det finns för få sätt att hjälpa personer efter en stroke

I dag lever över 140 000 svenskar med funktionsnedsättningar till följd av stroke. Här berättar Arne Lindgren, professor och överläkare, om sin forskargrupps arbete med att hitta möjliga vägar för att förbättra återhämtningen.
Malin Parmar, professor i cellulär neurovetenskap vid Lunds universitet

Går det att reparera en hjärna med Parkinson?

I samband med Internationella Parkinsondagen berättar professor Malin Parmar om sitt arbete med stamcellsbehandlingar mot Parkinson. Det kan även få betydelse i kampen mot bland annat Alzheimer, stroke och ALS.
shaped face

Swisha en gåva till 90 112 55
eller engagera dig på
ett annat sätt.

Stöd forskningen

Stöd oss

Egen insamling

Starta