”På bara några sekunder vändes livet upp och ner – helt utan förvarning”

Min mamma var en väldigt social, utåtriktad och driven kvinna. Hon arbetade på ett stort medicinsktekniskt företag och reste mycket i jobbet. Därför var hon själv på ett hotellrum när hon helt utan förvarning blev förlamad i halva kroppen. Tack och lov lyckades mamma ringa 112 och, trots att hon knappt kunde tala, förstod de allvaret. De spårade samtalet och kontaktade hotellet, så att ambulanspersonalen kunde hitta fram.

Olidlig väntan

Hon fördes i ilfart till Karolinska Universitetssjukhuset där de konstaterade att hon hade drabbats av en massiv hjärnblödning – och påbörjade genast en operation. Ingreppet gick bra, men mamma var tvungen att ligga nedsövd i nästan en månad efteråt. Hjärnan behövde vila. Det var en olidlig väntan för oss anhöriga, vi visste ju inte ens i vilket skick hon skulle vara när hon vaknade.

Till min stora glädje förstod mamma snabbt vilka vi var och vad vi sa, även om hon inte kunde svara med ord. Bara drygt en vecka senare påbörjade hon den långa och mödosamma kampen för att återfå åtminstone delar av sitt liv. Hon flyttades till en rehabiliteringsklinik i vår hemstad och påbörjade ett stenhårt träningsprogram.

Rehabiliteringen är lång och tuff

Det jag kan önska är att det fanns bättre behandlingsmetoder, inte minst vid rehabiliteringen. Idag är det en väldigt lång och tuff process. Bara hjärnforskningen kan göra att återhämtningen går snabbare och blir bättre. Det är anledningen till att jag ber om ditt stöd till Hjärnfonden.

Först efter ett par månaders rehabilitering kunde mamma börja bo hemma. Då tror jag ändå att hennes stora envishet hjälpte henne. Idag, drygt ett år efter stroken, kan hon gå igen – men kan inte röra högerhanden och måste kämpa hårt med talet. Nu går hon hos sjukgymnast, logoped och arbetsterapeut på vårdcentralen.

Mamma hade inga riskfaktorer

Jag beundrar verkligen mamma för att hon kämpar vidare, trots att hon saknar sitt jobb och har en vardag i konstant uppförsbacke. Men framförallt är jag förstås väldigt tacksam över att hon lever. Det skrämmande är att hon var den sista jag trodde skulle drabbas av hjärnblödning, hon hade inga riskfaktorer. Jag vill inte att fler ska behöva uppleva samma totala chock – och då gör din gåva skillnad.

För hjärnforskning är det enda sättet att bli bättre på att både förebygga och behandla stroke. Det har jag, och framförallt mamma, fått lära oss den hårda vägen. Tidigare framsteg har visat att det är möjligt, därför hoppas jag på ditt stöd till Hjärnfonden och därmed hjärnforskningen. Din gåva minskar lidande och räddar liv.

Fanny Jansson
Dotter till strokedrabbade Helén