Skolan ångestfylld för Alex

Misstankarna om att Alex hade en diagnos uppstod när han var i treårsåldern. Redan tidigare hade Camilla Svendsrud haft en liten magkänsla av att det kunde vara något som inte stod helt rätt till. Alex hade varit sen med att lära sig sitta, krypa och gå. Förskolan tyckte att han var sen med talet och ville koppla in en logoped.

Så småningom, efter flera turer som involverade skolhälsan och mödravårdscentralen, fick Camilla en remiss till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP. Det var mycket lång väntetid till närmaste BUP, men Camilla lyckades få komma till en annan mottagning. Väl där så gick utredningen undan; Alex fick snabbt diagnosen autism och språkstörning. Då var han nästa fem år.

Livet inte som hon tänkt

— Att få diagnosen innebar en känslostorm. Jag blev jätteledsen, berättar Camilla. Livet blev inte som jag tänkt mig och jag oroade mig för hur det ska gå för Alex. Samtidigt kände jag också en lättnad. Nu kunde vi få hjälp med det som vi behöver hjälp med.

Alex blir lätt överstimulerad av alla intryck från omgivningen och får ibland utbrott. Han beskriver det själv som att det ”steker i hjärnan”, berättar Camilla. I skolan behöver han kunna gå undan till ett lugnt rum och sitta själv med en surfplatta för att skärma av omgivningen.

Till en början fungerade skolan bra för Alex. När han började förskoleklass vid sex års ålder fick han en resursperson som stöttade honom under dagen och hjälpte honom i samspelet med kamrater.

Det var i ettan som kraschen kom. Hans resursperson blev sjukskriven. Det kom visserligen en ersättare, men bara under skoldagen, inte på fritids. Vid den tiden på dagen, efter skolan, har Alex blivit trött och är fortfarande i behov av stöd.

— På pappret har skolan en bra plan, men i praktiken funkar det inte. Att vara i skolan har blivit väldigt ångestfylld för Alex och han har varit hemma en stor del av vårterminen, berättar Camilla Svendsrud.

Oro för skolstarten

Liksom väldigt många andra föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder kämpar Camilla för att hennes barn ska få en fungerande vardag i skolan. Hon önskar att Alex kunde få plats på en resursskola, men det finns inte i kommunen där familjen bor, och grannkommunen kan inte ta emot honom. Särskola finns, men det tycker inte habiliteringen är rätt för Alex.

Nu närmar sig skolstart och Alex ställer många frågor om det. Stoltheten över att vara stor och få börja tvåan blandas med oro över hur det ska bli.

Vad önskar Camilla att omgivningen tänkte på i relation till autistiska barn?

— Om du ser ett barn som har ett utbrott, ta inte tag i barnet eller skrik. Det hjälper sällan. Och döm inte föräldrarna eller försök läxa upp dem, det kan ligga mycket mer bakom än du tror.