Det behövs ett genombrott i kampen mot stroke

Innan jag blev sjuk levde jag ett liv med många järn i elden. Dagen som förändrade mitt liv kom visserligen i en extra stressig period, men jag kände mig helt frisk och kry. Därför anade jag inte oråd när jag vaknade, satte mig upp och plötsligt kände mig väldigt yr. Inte ens när det blev svårt att röra min högra sida tänkte jag att det kunde vara stroke. Istället gick jag till duschen för att göra mig i ordning för arbetsdagen. Men där tog det stopp, jag blev helt orörlig.

Tack och lov kom min dotter förbi för att hämta rena handdukar. När hon såg mig stå där helt förstenad, utan att svara på tilltal, förstod hon att jag hade fått en stroke. Hon ringde 112 och sedan gick allt mycket snabbt. På sjukhuset fick jag propplösande behandling, trombolys, och en liten stund senare kunde jag prata igen. För detta känner jag evig tacksamhet till hjärnforskningen.

Totalt sett hade jag blodproppen i min hjärna i högst en timme. Att jag fick hjälp så snabbt räddade inte bara mitt liv, det gjorde också att jag slapp svåra funktionsnedsättningar. Jag trodde därför att jag skulle vara tillbaka på jobbet inom en vecka. Men fullt så enkelt skulle det inte bli.

Så snart jag hade lämnat den lugna tillvaron på sjukhuset blev det tydligt att jag led av svår hjärntrötthet. Dessutom drabbades jag av ångest, vilket jag aldrig hade upplevt tidigare. Det tog lång tid att få tillbaka tillräckligt med ork för att arbeta och klara vardagen. Då har jag ändå anpassat mig mycket, till exempel genom att byta jobb och sänka ambitionsnivån där hemma.

Trots att jag fick bästa möjliga vård för min stroke så har sjukdomen förändrat mitt och mina anhörigas liv i grunden. Det har varit flera tuffa år för hela familjen. Nu är min högsta önskan att hjärnforskningen ska kunna ge vården ännu bättre verktyg mot stroke. För att vi ska komma dit behövs stöd från människor som du.

Var med och rädda liv genom en gåva till hjärnforskningen!

Varma tack,
Anette Hjerpe