Ulrika Harmsen

”Jag har Alzheimers sjukdom”

Hur är det att få höra att du har Alzheimers sjukdom? Ulrika Harmsen berättar om dagen då bomben slog ner.

Jag heter Ulrika Harmsen, är 45 år och lever ett till synes vanligt svenssonliv i ett villaområde i Göteborg. Det som du, om du skulle möta mig på stan, inte har en aning om är att jag för drygt ett år sedan fick veta att jag har demens.

Historien börjar den 15 april 2020

Personalen på rehab frågade mig för några veckor sedan om jag ville ha ett möte med flera av de vårdkontakter som finns runt omkring mig, för att det ska bli tydligt vem som ansvarar för vad när det gäller min återhämtning och rehabilitering efter hjärnskakningen.

Mötet är också tänkt att utmynna i att jag inte ska behöva lägga energi på att förmedla en massa information om behandlingar och åtgärder mellan dem, vilket känns som en lättnad. Den minimala energi jag har måste jag verkligen spara till sådant som rör basala behov, såsom att äta och sköta min hygien. Allt annat måste stryka på foten om jag inte ska bli ännu sämre. Och nu, äntligen, ska mötet bli av.

Efter lite småprat och uppdatering kring mitt hälsoläge för stunden och kring de utredningar och tester som gjorts släpps plötsligt och helt oväntat bomben.

Jag hör hur läkaren säger något jag absolut inte har väntat mig. Jag har Alzheimers sjukdom.

Plötsligt befinner jag mig inte längre där. Eller jo, kroppen är förstås kvar där på stolen men mitt mentala jag är satt ur funktion. Hela jag är som paralyserad. Min blick fastnar på en ventil högt uppe på väggen framför mig. Jag klarar inte längre av att blinka.

Läkarens röst låter men jag har ingen aning om vad hon säger. Kuratorn pratar visst också, tror jag. Själv befinner jag mig någon annanstans. Som i vakuum. Jag får ingen luft. Ögonen tåras men jag kan inte förmå mig att blinka. Vad länge de pratar.

Nu säger visst Johan något. Hans röst vibrerar. Den låter skör på ett sätt som jag aldrig har hört den förut. Jag kan fortfarande varken lyssna eller blinka. Efter en stund märker jag att Johan och jag sitter med varsin bit papper i händerna. De är ihopknycklade och fuktiga. Johan hulkar och böjer sig mot mig. Omfamnar mig med sina starka armar och fuktiga handflator. Då brister allt.

Ulrika delade med sig av sin vardag på Hjärnfondens instagramkonto under september. Vi kommer att publicera några av hennes texter här.

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

  • kr

Dela sidan

Engagera dig redan idag