När dottern föddes låg Martin förlamad efter en stroke
Stroke är den enskilt vanligaste orsaken till funktionsnedsättningar. En som har drabbats väldigt hårt är Martin Hummel-Gradén. Här berättar hans sambo Carin Hesselroth om deras krossade familjedröm – och ber om ditt stöd till hjärnforskningen.
Det var i slutet av påsken för två år sedan. Martin och jag höll oss hemma, eftersom vi när som helst skulle få vårt första barn. När Martin gav sig ut för en kort löprunda anade jag inte att det skulle dröja 242 dagar innan han kom hem igen. En mycket allvarlig stroke kom emellan.
När Martin vaknade efter fyra dagar i respirator kunde han inte röra mer än ögonen. Det var hemskt. Jag visste ingenting om hur han mådde eller hur mycket han förstod. Så när värkarna satte igång ville jag inte berätta det för honom. Jag satt bara bredvid honom så länge det gick, för att han på något sätt skulle få vara med när vår dotter, Majken, kom till världen.
Så snart Majken och jag fick lämna BB åkte vi till den nyblivna pappan. När vi kom in i sjukhusrummet hände något fantastiskt – Martin log mot oss. Jag grät av lycka och kramade om honom. Men i det ögonblicket av hopp förstod jag inte hur långsam återhämtningen skulle bli.
Dålig ork efter stroken
Trots att sjukhusvistelsen följdes av fyra månaders tuff rehab hade Martin så svåra funktionsnedsättningar att vårt hem behövde bostadsanpassas. Medan huset byggdes om fick han plats på ett korttidsboende. När Martin äntligen fick komma hem började en otroligt svår tid. Jag ammade ett spädbarn, men behövde ägna minst lika stor del av föräldraledigheten åt pappan.
Visst har Martin successivt blivit bättre, men det tunga är att vi inte vet hur det kommer att sluta. Han har dålig ork, kan inte prata så bra och kan endast gå korta sträckor med stöd av någon – annars är han rullstolsburen. Kommer han någonsin att kunna hålla Majken själv?
Ovissheten gör att jag aldrig får distans till sorgen, eftersom den hela tiden är så närvarande. Jag önskar att hjärnforskningen kunde hitta något som hjälper hjärnan att reparera sig efter en stroke. Så att lidandet inte blir så stort och långdraget som för Martin. Och för mig.
Vill du vara med och göra den drömmen verklig? Ge en gåva till hjärnforskningen.
Varma hälsningar
Carin Hesselroth
