Stroken tog Eriks tal – så tog han det tillbaka

Klockan var fyra på morgonen den 5 oktober 2007 när Erik Persson reste sig ur sängen för att gå på toaletten. Sekunden senare föll han ihop på golvet. Det sista han minns är ambulanspersonalens gula jackor. Sedan blev allt svart.

När han vaknar på sjukhuset senare samma dag, omgiven av sina barn och sin sambo, är ingenting som förut. Han kan inte tala. Höger sida av kroppen är förlamad och ansiktet hänger.

– Man blir ju jätterädd. Jag rörde munnen men inget kom ut. Då tänkte jag: nu är det kört.

Läkarna konstaterade en hjärnblödning i vänster hjärnhalva, där viktiga delar av språkförmågan sitter. Erik kunde varken tala eller riktigt förstå vad som hände omkring honom.

– Mentalt fungerade ingenting. Jag kunde inte få fram ett enda ord.

Han hade arbetat som lärare och chef och var van vid att uttrycka sig, leda och förklara. Nu var allt det borta. Förlusten var brutal.

Men redan efter några dagar på sjukhuset började rehabiliteringen. Dels av kroppen, men han fick också träffa en logoped som kom att betyda mycket.

– Hon var sträng, men hon sa att jag skulle kunna tala igen om jag kämpade. Hoppet det väckte var viktigt.

Vägen tillbaka började från noll. Inte meningar. Inte ens ord. Bara ljud.

– Jag började med olika ljud, sedan ord med två bokstäver och sedan tre.

När han kom hem en vecka senare fortsatte träningen, lika intensivt. Sambon Katarina Christiansson, som är sjuksköterska, tog ett stort ansvar och tränade honom varje dag.

Det gick långsamt och var frustrerande. Orden fanns där inne, men de ville inte ut.

Han använde en spegel för att se hur munnen formade ljud och ett stearinljus för att öva på att blåsa. Det var en kamp, och ibland tog frustrationen över.

Samtidigt blev ilskan en drivkraft. Erik gav sig inte.

– Jag fortsatte tills det blev rätt.

Ytterligare en drivkraft var hur omgivningen reagerade.

– Om man inte kan tala tror folk att man är dum i huvudet. Jag tränade all vaken tid.

Stroken påverkade mer än språket. Under den första tiden kände han inte igen sina barnbarn.

– Det var sorgligt. Katarina hjälpte mig genom att sätta på namn på fotografier. Sakta kom minnet tillbaka.

Men förutom familjen ville han inte ta emot besök de första månaderna.

– Jag kunde inte säga någonting och jag kunde inte heller hantera det. Jag ville bara vara i fred och träna.

Vändpunkten kom efter fem månader. Erik och Katarina åkte till Spanien, och där började något lossna.

– Efter en tid kunde jag börja säga vissa ord.

Erik blev också mer självständig och kunde ta sig fram på egen hand, handla och lösa problem. Penna och block blev ett viktigt verktyg.

– När jag inte kunde säga vad jag ville ritade jag i stället, och på så sätt kunde jag göra mig förstådd.

Steg för steg återvände språket och vardagen. Inte som tidigare, men tillräckligt för att livet skulle fungera.

Nitton år senare har språket har till stor del kommit tillbaka.

– Men jag måste tänka på vad jag ska säga, så att det inte blir för svåra ord.

Samtal tar energi. Det som en gång gick automatiskt kräver nu medveten ansträngning.

– Som frisk tänker man ju inte på att man talar, man bara säger det man vill.

Samtidigt har något förändrats över tid. Acceptansen har vuxit.

– Jag känner mig nöjd med mitt tal nu faktiskt.

Även kroppen fungerar i stort sett, även om en lätt förlamning i ansiktet finns kvar. Livet fortsätter. Erik återkommer ofta till den vård han fått och till betydelsen av forskning.

– Jag har fått en enormt fin vård, och så är det inte överallt.

Han betonar att forskningen är avgörande, inte bara för stroke utan för många hjärnsjukdomar.

– Den är enormt viktig.