Blodmarkörer kan förbättra vården av anorexi

Varje år drabbas tusentals unga av anorexia nervosa – en komplex och ofta livshotande sjukdom som påverkar både kropp och psyke. Trots intensiv behandling på specialiserade ätstörningsmottagningar återinsjuknar många patienter. Enligt vissa studier drabbas så många som 50 procent av återfall inom två år efter utskrivning från slutenvård.

– Målet med mitt projekt är att förbättra vårdkedjan för patienter med anorexia nervosa. I dag vet vi alldeles för lite om varför vissa svarar på behandling, medan andra inte gör det eller utvecklar kroniska tillstånd, säger Iris Stoltenborg, postdoktor i neurovetenskap med inriktning på aptitreglering vid Göteborgs universitet.

Iris forskning fokuserar på hormonerna ghrelin och leptin – två viktiga regulatorer av hunger och mättnad. Hos patienter med anorexi är nivåerna kraftigt förändrade: ghrelin är förhöjt medan leptin är mycket lågt.

– Vi undersöker om nivåerna av dessa hormoner kan användas som biomarkörer för att förutsäga hur en patient svarar på behandling och risken för återinsjuknande, säger hon.

Projektet kombinerar djurmodeller och kliniska studier. Genom att först testa hypoteserna i experimentella modeller vill Iris sedan validera fynden i blodprover från patienter.

– Det finns ett stort behov av objektiva mätmetoder i vården. Om vi kan identifiera biologiska markörer som signalerar risk eller behandlingseffekt kan vi ge bättre stöd till rätt patienter i rätt tid.

När Iris får frågan om varför hon valt att forska på just anorexia nervosa är svaret både personligt och vetenskapligt.

– Jag har alltid varit fascinerad av hjärnan och av psykologins biologiska dimensioner. Under mina studier – och genom personliga erfarenheter – blev jag särskilt intresserad av anorexi. Det är en sjukdom som trotsar vår förståelse: människor svälter sig själva trots kroppens signaler. Men är det verkligen frivilligt?

Det var i mötet med den här paradoxen som en forskningsidé började ta form. Hon beskriver anorexia nervosa som en ”biologiskt trotsig” sjukdom, med evolutionära drag som kan ha haft funktion historiskt – men som i dag riskerar att bli dödlig.

– Studier visar att sjukdomen har en ärftlighet på omkring 50–70 procent. Det, tillsammans med stabila förekomstsiffror över tid, antyder att det finns biologiska mekanismer som ännu inte är fullt utforskade.

För Iris är stödet från Hjärnfonden avgörande.

– Det här anslaget gör det möjligt för mig att utveckla en egen forskningsnisch som postdoktor. Det är ett avgörande steg för att i framtiden kunna bli en självständig forskare.

Till Hjärnfondens givare vill hon förmedla ett särskilt tack:

– För oss unga forskare är det här inte bara ekonomiskt stöd – det är ett erkännande och en möjlighet att bidra med ny kunskap. Ert stöd gör verklig skillnad för både forskningen och de patienter vi hoppas kunna hjälpa.