Emma var 15 när hon drabbades av en stroke

Det var tidigt sommarlovet mellan 8:an och 9:an. Livet lekte och bestod av fotboll, handboll och kompisar “dygnet runt”.

Den här kvällen spelade Emma Vesterlunds lag Rosersberg/Märsta IK fotbollsmatch mot största rivalerna Sigtuna. Det var första halvlek när en kraftig utspark flög över planen.

– Jag var inte beredd och den landade på mitt bakhuvud. Det gjorde ont men jag gjorde tummen upp till tränaren att det var lugnt och fortsatte att springa på, berättar Emma.

Men fem minuter senare föll hon ihop, och skulle inte vakna upp förrän två dygn senare.

– Jag minns att jag hörde min moster skrika, men jag kunde varken tala eller röra mig.

Emma åkte ambulans till sjukhuset där man misstänkte en kraftig hjärnskakning. Ingen misstänkte stroke eftersom Emma var så ung. Först dagen efter upptäcktes den – och då hade mycket viktigt tid gått förlorad.

– Många av mina komplikationer hade varit mycket mildare om de upptäckt stroken direkt, säger hon.

Arbetsteorin är smällen från bollen gjorde att hon drabbades av en dissektion, ett tillstånd där ett av blodkärlens lager spricker. Det skapade en falsk kanal där blod samlades och ledde till en blodpropp, en stroke.

Emma låg i koma på intensiven i två dagar. Det var fruktansvärt oroliga dagar för hennes mamma och pappa som inte visste om hon någonsin skulle vakna igen. På inrådan av personalen skrev de dagbok för att de själva och Emma skulle få hjälp att minnas och bearbeta det som hände.

När Emma vaknade var hon halvsidesförlamad och kunde inte prata.

– Jag minns inte så mycket av det här, men jag minns att det bara kom ett litet gällt skrik när jag försökte prata. Men mamma och pappa var så trygga och hade så lugnt kroppsspråk, att det lugnade mig.

– Jag är tacksam att jag var ung när det hände. Jag reflekterade inte så mycket över vad som skulle hända sen

Men Emma var fast besluten att komma tillbaka. Några dagar efter stroken började hon att öva på att röra sig och gå. Strax därpå kom det första ordet tillbaka, “Nutella”, men det tog lång tid för resten språket att komma tillbaka.

– Min första mening var Nationalsången. Pappa brukade sjunga den som godnattsång, det är den enda sång han kan. Mamma och pappa blev alldeles till sig när jag sjöng. Själv var jag inte riktigt medveten om att orden kom, minns Emma.

Emma var i 1,5 månad på sjukhuset, och dagarna präglades av rehab och logoped-övningar, samt pyssel och aktiviteter som Astrid Lindgrens Barnsjukhus ordnar för inneliggande barn och ungdomar.

När hon kom hem fortsatte träningen, fast nu kunde hon stärka sig med Ben&Jerry-glass och Nutella som alla kompisar skickat istället för blommor.

– Jag älskar Ben&Jerry och Nutella, skrattar Emma.

Ett sällan skådat pannben fick Emma att börja 9:an med kompisarna i augusti.

– Jag var hela tiden fast besluten att komma tillbaka efter sommaren. Mamma och pappa var oroliga över hur det skulle gå, men jag fick jättemycket hjälp och anpassningar av lärarna. Och så hade jag ett vilorum och tog pauser så ofta jag behövde.

Parallellt fortsatte rehabträningen och gång-träningen.

Efter nian gick Emma gymnasiet och jobbade i några år. Och idag är hon en god bit på väg mot sitt stora mål: Att bli sjuksköterska med inriktning på neurologi och barn.

– Jag har redan hunnit praktisera på neurologen och trivdes jättebra. Jag märker att jag faktiskt har en fördel som verkligen förstår patienternas perspektiv.

Allra helst vill hon arbeta på neurologen på Astrid Lindgrens sjukhus.

Idag går Emma obehindrat men tar hjälp av en hjälpskena när hon går utomhus, när hon är trött går hon sämre. Hon är fortfarande hjärntrött, men symtomen förbättras fortfarande hela tiden.

Emma är inte bitter på stroken, eller på att hon hela tiden får arbeta hårdare än andra på grund av den.

– Jag har haft det svårt bitvis, men jag känner att stroken gett mig jättemycket. Jag tacklar livet på ett annat sätt än vad jag tror jag gjort annars, jag försöker alltid se det positiva. Jag var stark redan innan, men nu är styrkan satt på prov och jag vet att jag kan mer än jag tror!

Länge har det varit oklart varför Emma fick stroken, det är inte vanligt att så unga personer drabbas. Men för ett halvår sedan tog en neurolog kontakt med Emma för en hjärtröntgen. Han ville undersöka hjärtcirkulationen – något som kan hänga ihop med risken att drabbas av en blodpropp. Testerna visade att något kunde vara fel.

– Det känns skönt om jag skulle få ett svar. Jag har ju haft mycket tankar om och varit orolig för att jag skulle drabbas igen.

För Emmas del var stroken svår att upptäcka, men hon vill uppmana alla att lära sig hur man gör AKUT-testet för att snabbt upptäcka en stroke. Läs mer här.