Hjärnfonden
Ge en gåva

Text: Sofia Ström Bernad

Skribent

Lästid: 4 minuter

Emma var 15 när hon drabbades av en stroke

Sommarlovet mellan åttan och nian var fullt av fotboll, skratt och vänner. Men under en match föll Emma plötsligt ihop – och vaknade inte förrän två dygn senare. Det som först verkade vara en hjärnskakning visade sig vara en stroke.

Emma Vesterlund kramas om av sina vänner i en sjukhussäng.

Emma kramades om i sjukhussängen av bästa vännen Jonna och sysslingen Lovisa. Båda spelar i Emmas fotbollslag.

Det var tidigt sommarlovet mellan 8:an och 9:an. Livet lekte och bestod av fotboll, handboll och kompisar “dygnet runt”.

Den här kvällen spelade Emma Vesterlunds lag Rosersberg/Märsta IK fotbollsmatch mot största rivalerna Sigtuna. Det var första halvlek när en kraftig utspark flög över planen.

– Jag var inte beredd och den landade på mitt bakhuvud. Det gjorde ont men jag gjorde tummen upp till tränaren att det var lugnt och fortsatte att springa på, berättar Emma.

Men fem minuter senare föll hon ihop, och skulle inte vakna upp förrän två dygn senare.

– Jag minns att jag hörde min moster skrika, men jag kunde varken tala eller röra mig.

Upptäcktes inte direkt

Emma åkte ambulans till sjukhuset där man misstänkte en kraftig hjärnskakning. Ingen misstänkte stroke eftersom Emma var så ung. Först dagen efter upptäcktes den – och då hade mycket viktigt tid gått förlorad.

– Många av mina komplikationer hade varit mycket mildare om de upptäckt stroken direkt, säger hon.

Arbetsteorin är smällen från bollen gjorde att hon drabbades av en dissektion, ett tillstånd där ett av blodkärlens lager spricker. Det skapade en falsk kanal där blod samlades och ledde till en blodpropp, en stroke.

Emma låg i koma på intensiven i två dagar. Det var fruktansvärt oroliga dagar för hennes mamma och pappa som inte visste om hon någonsin skulle vakna igen. På inrådan av personalen skrev de dagbok för att de själva och Emma skulle få hjälp att minnas och bearbeta det som hände.

När Emma vaknade var hon halvsidesförlamad och kunde inte prata.

– Jag minns inte så mycket av det här, men jag minns att det bara kom ett litet gällt skrik när jag försökte prata. Men mamma och pappa var så trygga och hade så lugnt kroppsspråk, att det lugnade mig.

Fast besluten

– Jag är tacksam att jag var ung när det hände. Jag reflekterade inte så mycket över vad som skulle hända sen

Men Emma var fast besluten att komma tillbaka. Några dagar efter stroken började hon att öva på att röra sig och gå. Strax därpå kom det första ordet tillbaka, “Nutella”, men det tog lång tid för resten språket att komma tillbaka.

– Min första mening var Nationalsången. Pappa brukade sjunga den som godnattsång, det är den enda sång han kan. Mamma och pappa blev alldeles till sig när jag sjöng. Själv var jag inte riktigt medveten om att orden kom, minns Emma.

Emma var i 1,5 månad på sjukhuset, och dagarna präglades av rehab och logoped-övningar, samt pyssel och aktiviteter som Astrid Lindgrens Barnsjukhus ordnar för inneliggande barn och ungdomar.

När hon kom hem fortsatte träningen, fast nu kunde hon stärka sig med Ben&Jerry-glass och Nutella som alla kompisar skickat istället för blommor.

– Jag älskar Ben&Jerry och Nutella, skrattar Emma.

En lapp med texten "Hej nu har det nästan blivit så att jag kan skriva. Det är den 18 september 2016 och jag ville bara säga att jag är stolt över dig."
Emma förde anteckningar över sin utveckling efter stroken. Här hade hon nått en milstolpe. "Jag var stolt över mig själv, att jag kunde skriva!"

Började skolan samma höst

Ett sällan skådat pannben fick Emma att börja 9:an med kompisarna i augusti.

– Jag var hela tiden fast besluten att komma tillbaka efter sommaren. Mamma och pappa var oroliga över hur det skulle gå, men jag fick jättemycket hjälp och anpassningar av lärarna. Och så hade jag ett vilorum och tog pauser så ofta jag behövde.

Parallellt fortsatte rehabträningen och gång-träningen.

Efter nian gick Emma gymnasiet och jobbade i några år. Och idag är hon en god bit på väg mot sitt stora mål: Att bli sjuksköterska med inriktning på neurologi och barn.

– Jag har redan hunnit praktisera på neurologen och trivdes jättebra. Jag märker att jag faktiskt har en fördel som verkligen förstår patienternas perspektiv.

Allra helst vill hon arbeta på neurologen på Astrid Lindgrens sjukhus.

Idag går Emma obehindrat men tar hjälp av en hjälpskena när hon går utomhus, när hon är trött går hon sämre. Hon är fortfarande hjärntrött, men symtomen förbättras fortfarande hela tiden.

Hoppas på svar

Emma är inte bitter på stroken, eller på att hon hela tiden får arbeta hårdare än andra på grund av den.

– Jag har haft det svårt bitvis, men jag känner att stroken gett mig jättemycket. Jag tacklar livet på ett annat sätt än vad jag tror jag gjort annars, jag försöker alltid se det positiva. Jag var stark redan innan, men nu är styrkan satt på prov och jag vet att jag kan mer än jag tror!

Länge har det varit oklart varför Emma fick stroken, det är inte vanligt att så unga personer drabbas. Men för ett halvår sedan tog en neurolog kontakt med Emma för en hjärtröntgen. Han ville undersöka hjärtcirkulationen – något som kan hänga ihop med risken att drabbas av en blodpropp. Testerna visade att något kunde vara fel.

– Det känns skönt om jag skulle få ett svar. Jag har ju haft mycket tankar om och varit orolig för att jag skulle drabbas igen.

För Emmas del var stroken svår att upptäcka, men hon vill uppmana alla att lära sig hur man gör AKUT-testet för att snabbt upptäcka en stroke. Läs mer här.

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

Porträtt av Sofia Ström Bernad.

Sofia Ström Bernad

Skribent

Sofia Ström Bernad är journalist och kommunikatör med inriktning på forskning. Hon har bland annat läst journalistik och media och kommunikation vid Stockholms universitet.

Relaterat

Porträtt av Cecilia Lundberg.

”Numera tror jag att allt är möjligt”

Här berättar professor Cecilia Lundberg, ordförande i vår Vetenskapliga nämnd, om två av de senaste Nobelprisen. Båda utgör spännande exempel på hur stor skillnad forskningen kan göra.
Läs mer

Filips fågelholkar – ett hantverk som gör skillnad för hjärnforskningen

Filip lever med epilepsi efter en stroke i fosterstadiet. När han var fem år började han snickra fågelholkar med sin morfar. I dag har över 2 500 holkar byggts och 50 000 kronor skänkts till hjärnforskningen.
Läs mer
Karolin Storck ligger i en sjukhussäng med maskiner runt omkring sig.

Stroke, 27 år och “locked-in”

Efter en allvarlig hjärnblödning kunde Karolin bara röra ögonen. Nu vill hon visa att återhämtning är möjlig, även när allt känns omöjligt.
Läs mer
Flera personer passerar startlinjen i ett lopp.

Efter hjärnblödningen startade hon Hjärnresan

Efter en allvarlig skidolycka med hjärnblödning och två veckors koma tvingades Anna-Karin Mattsson börja om från början. Tre år senare springer hon igen – och arrangerar sitt eget motionslopp till stöd för hjärnforskningen. Trots storm, regn och fallna träd blev Hjärnresan en kraftfull hyllning till livet.
Läs mer
Porträtt av Arne Lindgren.

Smartare strokevård med blodprov och genetik

Arne Lindgren vill undersöka hur genetik, blodprover och kliniska symtom påverkar återhämtningen efter en stroke. Målet är att utveckla mer individanpassad vård och rehabilitering – så fler får chansen till ett bättre liv efter sin stroke.
Läs mer
Porträtt av Katharina Stibrant Sunnerhagen.

Så skyddar motion din hjärna

Forskning visar att fysisk aktivitet på fritiden och vid transport – inte på jobbet – kan minska risken för stroke och förbättra prognosen för de som drabbas.
Läs mer
shaped face

Swisha en gåva till 90 112 55
eller engagera dig på
ett annat sätt.

Stöd forskningen

Stöd oss

Egen insamling

Starta