Saga blev fri från anorexin

Saga var inte mer än elva år när hennes föräldrar började ana att något inte stod rätt till.

– Hon blev smalare och smalare och var petig med maten, berättar hennes pappa Peter.

Till en början hittade Peter och hans fru andra förklaringar till dotterns förändring.

– Vi tänkte att hon blev smal för att hon växte fort. Och vi har fyra barn och vet att det finns perioder då barn är mer eller mindre kinkiga.

Så här i efterhand kan han dock se att det delvis var en försvarsmekanism.

– Man ville ju inte tro att det handlade om anorexi.

När de insett allvaret tog de kontakt med vårdcentralen. Ett besök som inte alls blev lyckat.

– Läkaren tolkade Sagas mående som depression och föreslog att hon skulle träna mer, vilket ju är helt fel råd att ge till någon med anorexi, konstaterar han.

Dessutom uttryckte sig läkaren om Sagas utseende på ett sätt som inte bara var olämpligt, utan också riskerade att förvärra hennes tillstånd.

Familjen tog därefter kontakt med en klinik i Stockholm, som erbjöd behandling av ätstörningar som anorexi och bulimi. Eftersom Saga var så ung och hade så pass allvarliga symtom blev hon efter bedömning snabbt inskriven i öppenvården.

Vägen mot ett tillfrisknande blev allt utom spikrak. Trots behandlingen fortsatte Saga att gå ner i vikt.

– Hon kompenserade för maten hon tvingades äta genom att träna väldigt mycket, konstaterar Peter.

Öppenvården övergick i slutenvård och Saga mådde periodvis mycket dåligt psykiskt. Peter beskriver tiden som väldigt mörk.

Men – Saga började sakta att gå upp i vikt. I och med det började hon också må bättre mentalt.

– Hon kunde resonera logiskt igen och ta till sig det stöd hon fick från vården.

Efter några månader fick Saga komma tillbaka till öppenvården, nu med ett betydligt bättre utgångsläge. Under den här perioden började hon också själv förstå att hon faktiskt var sjuk.

Något som också hjälpte Saga var att komma tillbaka till skolan.

– Hon kunde berätta om sin sjukdom för tjejkompisarna och märkte även att flera kunde känna igen sig.

Som anhörig har det många gånger varit väldigt tufft.

– Särskilt slitsamt med anorexi är när den som är sjuk inte vill bli frisk, medan man i samband med andra sjukdomar kan kämpa tillsammans.

Allt fokus låg på att få i Saga någon form av näring. Att bjuda hem vänner på middag var inte att tänka på.

– Vi slutade umgås med folk och fick till och med vara restriktiva med att bjuda hem våra utflugna barn.

Ångesten som laddar alla måltider, rädslan för att säga något som triggar sjukdomen, oron för det sjuka barnet och känslan av att stå handfallen – allt det går ut över resten av familjen.

– Det är lätt att man riktar frustrationen mot den andre föräldern. Tveka därför inte att ta hjälp, eller prata med andra som varit med om samma resa. Kom ihåg att ge varandra energi och kärlek, lyder Peters råd.

Han råder också anhöriga att inte blanda ihop sjukdom och person.

– För mig hjälpte det att tänka på anorexin som en sjukdom som flyttat in i mitt barns kropp och delvis tagit över hennes hjärna.

Han poängterar också att inte tro på allt som det sjuka barnet säger.

– Den som drabbas av anorexi blir väldigt bra på att ljuga.

Att fortsätta visa sitt barn kärlek tror han är avgörande.

– När man har anorexi söker man bekräftelse på att man är fel. Kan man då alienera sig från dem man älskar är det lättare att gå extremt långt in i sin sjukdom. Men om den sjuka känner sig älskad och möts med förståelse finns en livlina kvar till den friska personen, som trots allt bor någonstans långt därinne.