När hjärnan inte säger stopp – ny forskning om beroendets mekanismer

Att fortsätta använda alkohol eller andra substanser trots negativa konsekvenser är ett av de tydligaste tecknen på beroende. Det beskrivs ofta som tvångsmässigt. Men vad är det som faktiskt händer i hjärnan och går det att hitta nya vägar till behandling för beroendesjukdomar? Det vill Markus Heilig ta reda på, han är en av de forskare som får Hjärnfondens forskningsbidrag 2025.

– Jag har i hela mitt yrkesliv sett vilken otrolig påverkan beroendesjukdomar har, både för patienterna och deras anhöriga. Men behandlingarna vi har idag är otillräckliga, säger Markus Heilig.

Endast tre läkemedel finns godkända mot alkoholberoende, och inget nytt har introducerats på över 20 år.

I djurstudier har forskargruppen identifierat en undergrupp råttor som fortsätter trycka på en spak för att få alkohol – trots att varje tryck också ger en mild elstöt. De flesta slutar, men vissa fortsätter.

Hos dessa ser man ett tydligt mönster: nervceller i centrala amygdala (CeA) är överaktiva.

– Skillnaden utgörs av en liten grupp celler i CeA. Det är där något avgörande händer, berättar Heilig.

Med hjälp av en modell där råttor kan självstimulera dopaminceller i CeA, har forskarna visat att det tvångsmässiga beteendet även gäller andra typer av belöningar. Det handlar alltså om ett bredare mönster – inte bara om alkohol.

Nästa steg har varit att undersöka vad som skiljer nervcellerna åt på molekylär nivå. Med hjälp av single nucleus RNA-sekvensering har forskarna kunnat identifiera gener som är aktiva i CeA hos de tvångsmässiga råttorna.

– Vi såg en tydlig omställning i cellfunktionen. Och när vi slog ut en viss receptor i dessa celler, då upphörde det tvångsmässiga tryckandet – trots att djuren tidigare varit mycket drivna.

Det mest hoppfulla? Det finns redan en substans som påverkar just den här receptorn – en molekyl som använts mot andra sjukdomar och som tar sig in i hjärnan.

Studierna visar också att mekanismerna bakom tvångsbeteendet skiljer sig mellan könen. Hos hanar verkar det vara den starka belöningsupplevelsen som driver beteendet. Hos honor ser man i stället höga nivåer av stresshormoner och ökad smärtkänslighet.

– Det var en av de saker som överraskade mig mest. Vi ser att alkoholberoende inte bara ser olika ut mellan män och kvinnor – det verkar också bero på olika mekanismer i hjärnan, säger Heilig.

Det faktum att det redan finns ett läkemedel som påverkar receptorn i CeA ger hopp om framtida behandlingar. Men vägen till kliniken är lång.

– Jag har varit med om tre mekanismer som fungerade perfekt i djur men inte höll i kliniken. Det tar ofta tio år per spår. Men om vi inte försöker, kommer vi ingenstans.

Samtidigt visar projektet att CeA verkar ha en mer generell roll i hjärnans belöningssystem. Det öppnar för att resultaten kan bli relevanta även för andra former av beroende – till exempel narkotika, spel eller tvångsbeteenden.

Att bedriva den här typen av forskning är resurskrävande – både tekniskt och ekonomiskt.

– Hjärnfondens bidrag är väldigt välkommet. Det gör arbetet möjligt och är också en kvalitetsstämpel. Jag säger till mina medarbetare: är du beviljad härifrån, då har du gjort något riktigt bra.

För Markus Heilig började allt i vården, som ung läkare.

– Jag såg hur många tog avstånd från patienter med beroende. Men jag fick ofta bra kontakt med dem. Det var där mitt intresse väcktes.

Sedan dess har han följt samma forskningsspår.

– Jag har försökt lämna amygdala i trettio år – men varje gång dras jag tillbaka. Det verkar vara där allt börjar.