Milou, 22, tillsammans med sin mamma Anneli.

” Mamma har Alzheimers sjukdom – och är bara 53 år.”

Min mamma är så ungdomlig, vacker och har alltid hållit sig i form. Nu behöver hon hjälp att betala räkningarna, städa och tvätta. Hon har alltid varit en pigg och glad tjej som levt för jobbet. Nu glömmer mamma att kökskranen är på och vet inte längre vad klockan är. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, men mamma håller långsamt på att försvinna. Hon lider av Alzheimers sjukdom.

Resan utför började egentligen med min mormor som led av Alzheimers sjukdom. Mamma jobbade heltid men hjälpte samtidigt mormor med allt, varje dag. Trots att hon alltid varit glad, energisk och självständig blev pressen på mamma till slut ohållbar. Våren 2013 blev hon sjukskriven på grund av utbrändhet och lämnade sitt jobb.

Mamma fick vila upp sig över sommaren, men både jag och mina mostrar märkte att något inte stämde. Mammas minne blev inte bättre, hon började uppträda förvirrat och upprepa sig. Hon fick också allt svårare att klara jobbintervjuerna hon gick på, så vi övertalade henne att kolla upp sig. Till slut gick hon med på att kontakta minnesmottagningen på Huddinge sjukhus. Under tiden hon genomgick testerna, fick hon plötsligt ett jobb – men jag hade mina onda aningar. Tre veckor senare blev hon mycket riktigt uppsagd och i november 2013 kom dråpslaget. Även min mamma hade Alzheimers sjukdom.

Nu har det gått tre år sedan hon fick sin diagnos och sjukdomen har långsamt börja bryta ned hennes personlighet. Mamma, som tidigare knappt var hemma och alltid jobbade, sitter nu i mest hemma i lägenheten eller går ut med hunden. Hon lagar fortfarande sin egen mat, men kan inte längre säga vad klockan är och försvinner allt oftare in i dimman. Jag tar henne på läkarbesök, betalar hennes räkningar, jag sköter det mesta som hör vardagen till. Det gör mig naturligtvis ledsen ibland. Jag vill ju vara mammas dotter, inte hennes sköterska.

Men trots allt hemskt som drabbat min familj, så älskar jag självklart mamma och vi har det väldigt bra ihop. Jag har dessutom börjat plugga till sjuksköterska! Det är en lång och tuff utbildning. Men får jag bara hjälp och avlastning med mamma, så kommer allt gå bra!

Jag vet att mamma bara kommer att bli sämre och jag blir så förtvivlad ibland när jag inser att det inte finns något botemedel. Att bara kunna se på hur hennes personlighet långsamt bryts ned och försvinner är en tung börda jag inte önskar någon. Därför hoppas jag också av hela mitt hjärta att forskningen snart hittar ett botemedel. Då slipper fler drabbas av det grymma öde som förstört min mormors och mammas liv.

Milou 22 år, dotter till Anneli

Dela sidan

Engagera dig redan idag