Leva eller leva livet efter en stroke? Mer forskning kan göra skillnaden.

Jag har arbetat med stroke som både läkare och forskare i över 30 år. Det gör mig till en av veteranerna – när jag började ansågs dessa svåra typer av skador som ganska ointressanta. Anledningen
var att man trodde att det inte fanns så mycket man kunde göra för patienterna.

Nu vet vi bättre. Vi har blivit mycket duktigare på såväl det förebyggande arbetet som den akuta vården och rehabiliteringen. Därmed inte sagt att problemet är löst, långt därifrån. Själv undersöker jag vad som händer efter det akuta skedet. Och kan enkelt konstatera att det behövs väldigt mycket mer resurser till hjärnforskningen.

I mitt projekt försöker vi ta reda på tre saker: Hur patienterna mår på längre sikt, vilka av dem som skulle behöva mer hjälp från vården och vilka det är som kommer tillbaka i arbete – och varför. Till vår hjälp använder vi allt från hypermodern teknik för att följa kroppens rörelser till tester med självskattning.

Jag hoppas att kunskapen vi bidrar med kan leda till bättre vård med ökat fokus på patientdelaktighet. Det kan jag, som ju själv jobbar kliniskt, se ett stort behov av. De flesta patienter är mycket nöjda med akutvården, men många upplever sedan att de blir bortglömda i rehabiliteringen.

Tyvärr är stroke – som drabbar 30 000 svenskar per år och kostar samhället enorma summor – inte alls lika prioriterat som många andra svåra sjukdomar. Och de bidrag som strokeforskningen ändå får går framförallt till projekt som handlar om de två första, kritiska dygnen. Det är förstås jätteviktigt, men livet ska ju fortsätta även utanför sjukhuset.

Därför har Hjärnfonden varit så betydelsefull för min forskning. Framförallt tack vare det ekonomiska stödet, men också genom att vara en kvalitetsmarkör. Det visar att den här typen av forskning kan förbättra människors liv. Precis som du gör när du ger en gåva.

Katharina Stibrant Sunnerhagen
Professor och överläkare i rehabiliteringsmedicin