”Min stora dröm är att Alzheimers sjukdom ska tillhöra det förgångna”

Det jag tyckte var svårast med sjukdomen var att lära sig älska en helt ny person. Min starka och modiga mamma, som aldrig hade talat nedsättande om folk, satt nu som en rädd mus i ett hörn – och kunde ibland utan förvarning säga väldigt sårande saker.

Jag visste att det var sjukdomen som talade. Ändå var det svårt att acceptera att en älskad person, som ju var där fysiskt, hade blivit helt förändrad. Den här sjukdomen är hemsk, både för den drabbade och de anhöriga.

Alzheimers sjukdom är dessutom nyckfull. Strax före sin bortgång, sex år efter diagnosen, fick mamma plötsligt en klar stund.

– Jag ska dö va? – Ja, mamma.

– Jag är jättesjuk? – Ja, mamma.

– Hur ska det gå för dig och pappa? – Vi kommer att sakna dig jättemycket, men vi kommer att klara oss.

Efter den korta pratstunden kramade vi om varandra och mamma föll tillbaka in i Alzheimer- dimman. Men jag hade fått ett möte med min mamma. Bara ett par veckor senare somnade hon in.

Mamma hade fått sin diagnos tidigt, det gav oss möjligheten att förbereda oss och prata ihop oss med henne om framtiden. I övrigt går det ju inte att göra någonting mot Alzheimers sjukdom, annat än att finnas där och leva i nuet. Det är just därför jag ber om ditt stöd till hjärnforskningen.

Min stora dröm är att vi snart kan se tillbaka på Alzheimers sjukdom som den där hemska sjuk- domen vi en gång inte kunde bota. Bara hjärnforskningen kan göra drömmen verklig – därför behövs din gåva redan idag.

/Jane Mainwaring, Alzheimerdrabbade Barbros dotter