Claes Månssons berättar om livet efter stroken.n. Det var mitt i en pjäs på Dramaten som Claes Månsson kände att känseln försvann i fingrarna. Nästa morgon var han förlamad i hela vänstra sidan.

”Jag visste att livet inte blir detsamma efter en stroke”

Tänk dig att stå på Dramatens scen, inför publik, och känna hur hela handen plötsligt domnar bort. Så var det för Claes Månsson när han fick sin första blodpropp i hjärnan. Läs om hans upplevelser – och varför din gåva till hjärnforskningen är så viktig.

Det var mitt i en pjäs på Dramaten som jag kände att känseln försvann i fingrarna. Jag lyckades hålla masken och efter en stund gick det över. I pausen konstaterade jag att ”det där var konstigt”, men sedan var det inget mer med det. Jag slutförde föreställningen och åkte hem för att ha middag med goda vänner.

När jag vaknade morgonen därpå var jag förlamad i hela vänstra sidan. Jag fick förstås panik och blev genomsvettig. Jag slogs av att både min mormor och moster hade drabbats av stroke – och tänkte att det var min tur nu. Jag reagerade märkligt nog med att göra upp rationella planer för framtiden. Hur ska jag försörja mig när jag inte kan arbeta som skådespelare längre? Efter kanske tio minuter släppte tack och lov förlamningen.

Oklart var blodproppen hade bildats 

Det var en otrolig lättnad och så snart jag hade hämtat mig åkte jag till sjukhuset. Där kunde de konstatera att jag hade haft en så kallad TIA. Det är som en stroke, fast blodproppen lossnar innan den hinner orsaka permanenta skador i hjärnan. Problemet i mitt fall var att läkarna inte kunde se var i kroppen blodproppen hade bildats. I och med att orsaken kunde ha varit en blödning så vågade de inte sätta in blodförtunnande läkemedel.

Det ledde till att jag fick en TIA till. Och en till – och ytterligare en. Efter ett tag hade jag i princip en attack om dagen. Det hände till exempel att jag blev tvungen att sätta mig ner i en butik och bara stirra i en kvart. Det var väldigt otäckt. Under tiden gick jag igenom en massa undersökningar på sjukhuset för att lokalisera källan till alla dessa proppar. Till slut hittade läkarna ett litet kärl uppe i huvudet där det var två millimeters förkalkning.

Känslomässiga spår 

I förträngningen skapades en virvel i blodet som gjorde att det ungefär en gång om dagen koagulerade till en propp. När läkarna hittade förklaringen och såg att det inte var en blödning kunde jag få blodförtunnande medicin. Då upphörde propparna att komma och jag kunde börja återgå till ett normalt liv igen. Men det var inte helt enkelt, framförallt led jag av extrem trötthet i över ett år.

Självklart satte den här tiden även sina spår känslomässigt, inte minst för mina anhöriga. Min fru var länge hela tiden på sin vakt. Idag är jag framförallt glad och tacksam över att det finns så bra läkemedel, annars skulle jag nog inte ha skrivit detta idag. Min läkare säger att strokeforskningen har gjort stora framsteg, men att dagens behandlingsformer inte passar för alla som drabbas. Därför hoppas jag på nya upptäckter – och att du vill ge en gåva till hjärnforskningen.

Claes Månsson
Skådespelare

Ge en gåva till den livsviktiga hjärnforskningen

  • kr

Läs mer om stroke här

 

Dela sidan

Engagera dig redan idag