Hjärnforskningens livräddande roll blir tydlig när ambulansen ringer

– När nya behandlingsmetoder kom i början av 2000-talet blev jag otroligt inspirerad. Det var häftigt att se hur hjärnforskningen kunde rädda liv, säger Michael Mazya, specialistläkare och disputerad forskare i neurologi.

– Först blev jag intresserad av nervsystemet under läkarutbildningen, sedan förfärades jag som underläkare av hur låg prioritet strokepatienter hade. Man ansåg sig inte kunna göra någonting akut. Så när nya behandlingsmetoder kom i början av 2000-talet blev jag otroligt inspirerad. Det var häftigt att se hur hjärnforskningen kunde rädda liv.

Vad gör du nu i ditt kliniska arbete?

– Akut behandling av stroke är framförallt en kamp mot klockan. Man har enstaka timmar på sig innan hjärncellerna dör. Vänta … nu ringer ambulansen till mig.

Michael Mazya har jour och får veta att en äldre man med svåra strokesymptom är på väg in till sjukhuset. Intervjun måste avbrytas – och kan återupptas ett par dagar senare.

Hur gick det?

Mannen fick propplösande medel, sedan gick vi in genom ljumsken och upp till hjärnan med en sorts tunna spröt och plockade ut blodproppen. Allt var över på ungefär en timme.

Han kunde prata igen och förlamningen släppte samma dag. Hade det här hänt för ett par år sedan skulle han antagligen ha blivit funktionsnedsatt resten av livet. Så jag kan inte nog understryka hur viktig hjärnforskningen är.

Det är speciellt att ambulansen ringer direkt till specialistläkaren, kan du berätta?

– Det är ett exempel på att forskning inte bara handlar om nya läkemedel. Jag har varit med och infört ett nytt system för ambulanstransporter, som bara finns på ett fåtal ställen i världen. Det går ut på att ambulanserna vid tydliga strokefall kör förbi akuten och tar patienten direkt till specialisterna på universitetssjukhuset. Det sparar i snitt 1,5 timme. Det innebär 180 miljoner räddade hjärnceller, vilket kan vara skillnaden mellan ett helt självständigt liv och en svår funktionsnedsättning.

Är denna typ av förbättringar vad din forskning går ut på?

– Ja, det kan man säga. Jag drivs av en frustration över att det inte finns mer att göra för de strokedrabbade. Förutom att jag utvärderar det nya systemet för ambulanstransporter så undersöker jag möjligheterna att ge akutbehandling till fler strokepatienter än idag och hur vi kan öka säkerheten vid den sortens ingrepp.

Kan du berätta varför det är viktigt att hjärnforskningen får mer resurser?

– I mitt arbete ser jag den totala chocken och sorgen hos både strokedrabbade och de anhöriga. Bara några timmar tidigare hade ju livet varit precis som vanligt. Det behövs mer hjärnforskning både för att vi ska bli bättre på att förebygga stroke och för att vi ska bli bättre på att ta hand om dem som drabbas.

Därför ber jag alla som läser det här att stödja Hjärnfonden.