-Forskningen är jätteviktig. Det är den som hjälper på lång sikt., säger Sissela.

”Redan när jag var 8-9 år hade jag självmordstankar”.

Sissela är idag 27 år. Under hela sin uppväxt har hon lidit av ångest, depression och självskadebeteende. I perioder har hon haft självmordstankar och även planerat självmord. Efter många år fick hon till sist rätt diagnos och behandling. Idag är hon frisk från sin depression och arbetar.

Hon vill dela med sig av sina egna erfarenheter om sin svåra barndom för att kunna hjälpa andra och bidra till ökat stöd för forskningen.

– Jag var ett känsligt barn, jag grät ofta, blev retad och mobbad. Jag skrev dagbok och har efteråt sett att jag bara vara 8-9 år när jag började få självmordstankar första gången. Det fortsatte till dess att jag var 11 år, då flyttade vi till en annan ort. Då blev det bättre ett tag. Jag fick en nystart och fick vara den jag är.

Ångesten och depressionen kom tillbaka

– Jag utvecklade självskadebeteende och det tog lång tid innan jag fick hjälp. Det var först när jag var runt 14 år som jag kom i kontakt med BUP. Sedan fick jag gå hos en psykolog till dess att jag blev 18 år. Det hjälpte mig. Under tiden blev jag också utredd och fick diagnosen ADHD.

Då blev jag helt förstörd för jag höll inte med om diagnosen. Och flera år senare visade det sig också att den var fel och diagnosen avskrivs.

Förlorade pappa i självmord

Men det blev värre. Den största livskrisen skedde sommaren 2012 då Sissela var 19 år och förlorade sin pappa i självmord.

– Sedan dess har inget varit sig likt. Det tog tre år av sorgbearbetning och samtalsterapi för att förstå allt som hade hänt mig. Då bestämde jag mig också för att hjälpa andra och engagera mig i dessa frågor.

Idag har Sissela lärt sig hur hon kan hantera sin depression och ångest.

– För mig har samtalsterapi och KBT hjälpt. Men det passar inte alla. Därför är det viktigt att forskningen kan ta fram olika behandlingsmetoder. Forskningen är jätteviktig. Det är den som hjälper på lång sikt.