Gustav blir ständigt påmind om stroken

Vad hände när du drabbades av din stroke?

– Jag satt hemma på pojkrummet sista dagen på sportlovet när det plötsligt small till. Det gjorde inte ont, det var mer som att bli utskjuten i en extrem berg och dalbana. Sedan försvann talet och jag tappade kontrollen över hela min vänstra sida. Jag lyckades släpa mig till mamma i rummet bredvid och hon, som är sjuksköterska på en strokeavdelning, förstod genast att något var väldigt fel. En kvart senare låg jag på akuten.

Vad fick du för hjälp på sjukhuset?

– I och med att jag inte alls var en typisk patient så tog det två dagar innanläkarna förstod att jag hade fått en blodpropp i hjärnan. Efter det fick jag genomgå massor av undersökningar för att de skulle hitta orsaken. Det visade sig att proppen hade bildats på grund av ett medfött hjärtfel, som jag senare kunde åtgärda. Redan dag tre tvingade sjukgymnasten upp mig ur sängen för att börja träna.

Hur såg din väg tillbaka ut efter stroken?

– Jag körde intensiv rehabilitering under hela våren. Det jobbigaste var faktiskt logopeden, att jag behövde öva på ”gaga” och ”gogo”. Men jag gjorde hela tiden olika små framsteg, så jag behöll motivationen. Tack och lov släppte hjärntröttheten tillräckligt för att jag skulle klara att ta studenten i tid.

Hur är ditt liv idag?

– Egentligen hade jag tänkt bli ingenjör, men stroken gav en livskris som fick mig att söka till läkarutbildningen. Jag kommer antagligen att jobba med strokepatienter i framtiden, dock inte som kirurg – eftersom finmotoriken i vänsterhanden är kaputt. I övrigt så stammar jag ibland och så kan jag bli hjärntrött. Även om det har gått relativt bra för mig så blir jag ju ständigt påmind om stroken.

Varför är det viktigt att stödja hjärnforskningen?

– Sjukdomar som stroke påverkar ju hjärnan för resten av livet. Det finns inget botemedel när du väl har drabbats. Det behövs mycket mer kunskap och bättre verktyg för att kunna förebygga hjärnans sjukdomar.