Alzheimers sjukdom slår mot hela familjer

Under min uppväxt var mamma en energisk person som var engagerad i sitt jobb som socionom. När hon inte såg till att det var ordning och reda där hemma så ägnade hon gärna fritiden åt att läsa böcker. Men när hon närmade sig pensionsåldern märkte vi att hon började förändras. Hon blev glömsk, förvirrad och oroligare av sig.

I och med att symptomen kom smygande dröjde det innan vi fick mamma att kolla upp dem. När hon väl kom till en minnesklinik kunde de dock snabbt konstatera att hon hade Alzheimers sjukdom. Beskedet gjorde mig helt knäckt, men efter det körde vi på ungefär som vanligt. Mamma var inte så påtagligt sjuk och jag var mitt i småbarnsåren.

Läget förändrades snabbt ungefär tre år senare. Mamma började uppträda alltmer förvirrat, till exempel blev hon väldigt misstänksam mot pappa. Han lät ofta gråtfärdig när jag pratade med honom. Då bestämde jag mig för att avlasta honom varje fredag, vilket fick mig att inse hur långt sjukdomen hade gått – mamma pratade om magiska strumpor och drack direkt ur vattenkannan.

Vi förstod att det inte funkade längre och lyckades ordna plats på ett särskilt boende åt mamma. Flytten var väldigt känslosam, speciellt för pappa. Han visste ju att hon aldrig skulle komma hem igen. Bara ett halvår senare fick mamma en lunginflammation som hon aldrig hämtade sig från. Jag var trots allt ganska lättad över att det gick snabbt på slutet, det blev ”bara” ett riktigt hemskt Alzheimerår. Mest ledsen var jag för pappas skull, han och mamma hade haft ett så fint liv tillsammans.

För drygt ett år sedan gick även pappa bort, därför blir det jag som nu får berätta mina föräldrars historia. Även om det var mamma som drabbades av just Alzheimer så orsakade sjukdomen stort lidande för dem båda – och oss barn. Jag hoppas att nya genombrott kan göra så att andra familjer slipper gå igenom samma sak som vi.