”Vi måste göra mer för dem som lider efter en stroke”

Vad hände när du drabbades av stroke?

– Det var en underbar julikväll och jag var ute ensam och paddlade kajak. Plötsligt fick jag en fruktansvärd huvudvärk och tog mig då i land och ringde till min man. När han kom dit och hade svårt att få kontakt med mig ringde han 112. På sjukhuset visade det sig vara en hjärnblödning.

Sedan behövde du opereras tre gånger?

– Ja, blödningen var för stor för att åtgärda med ett enda ingrepp. Därefter låg jag nedsövd i tio dagar, eftersom hjärnan behövde vila. Ingen visste i det läget hur det skulle gå, så det var en fruktansvärd tid för min familj.

Hur var det att vakna upp igen?

– Jag kunde inte prata, men min man och mina barn förstod att jag kände igen dem och hade ett medvetande, så de var överlyckliga. Det kan ju låta hemskt att inte kunna uttrycka sig, men jag var så euforisk över att ha överlevt att jag inte tänkte på det.

Efter en sådan svår stroke måste återhämtningen ha varit tuff?

–I början hade jag bara 40 procents rörlighet på höger sida, men det lyckades jag träna upp ganska snabbt. Att träna upp tal och arbetsminne tog däremot längre tid. Men efter tre månader kunde jag börja jobba deltid. Den största utmaningen var hjärntrötthet, så jag trappade långsamt upp till heltid under ett år.

Hur har livet förändrats?

– Numera tar jag ingenting för givet. På det stora hela ser jag mig som frisk, jag jobbar som projektledare och paddlar gärna kajak! Jag drabbades dock av ett epilepsianfall för ett år sedan, men fick då en medicin mot detta som fungerar bra. Hjärnforskningen är viktig i kampen mot stroke.

Vad hoppas du blir nästa genombrott?

– Rehabiliteringen gav mig livet tillbaka, det vill jag att fler strokedrabbade ska få uppleva. Vi har alla olika förutsättningar som man måste ta hänsyn till. Så jag önskar att hjärnforskningen lyckas utveckla behandlingar som förbättrar återhämtningen efter en stroke.