En chans till: Siw Malmkvist om hjärnan, livet och åldrandet

“Ein, zwei, drei…” Siw Malmkvist gör benböj i rask takt, djupa, så att bakdelen snuddar stolen varje gång. Hela vägen upp till tjugo gör hon. Sedan går hon över till lika många tåhävningar för att avsluta med att elegant svänga upp ena benet på diskbänken och sträcka ut armarna.

– Jag gör min gympa varje dag, säger hon med ett skratt.

Däremot har hon slutat att hjula på en hand.
– Senast var det för att visa mitt barnbarn för två år sedan. Men då kände jag i axeln att det nog var sista gången.

Förutom gympan så sköter Siw kropp och knopp så noga hon kan. Hon har hört varningsklockorna klämta ljudligt två gånger och har tagit det på allvar.

Första gången Siw fick en stroke var 2005. Hon var i Tyskland och spelade med Wenke Myrhe och Gitte Henning när mikrofonen plötsligt kändes väldigt tung att hålla. I logen efter föreställningen var det svårt att knäppa knapparna i koftan.

– Jag krånglade som fasen. Det var som att fingrarna inte gjorde det jag ville. Till slut sa Wenke att jag nog borde åka till sjukhus.

Det är ofta så stroke kan börja: inte med dramatik, utan med små förskjutningar i det självklara. En hand som inte riktigt lyder, ett plötsligt hack i motoriken.

På sjukhuset konstaterades det att hon fått en blodpropp och Siw sattes på blodförtunnande läkemedel och klarade sig med blotta förskräckelsen.

Men vänsterhanden fortsatte att bråka. Siw gjorde rehab, övade och övade – men än i dag hänger den inte riktigt med. Hon visar genom att trumma med fingrarna i köksbordet och skrattar till: högern drar iväg, men vänstern kommer lite efter.

Stroken blev också en tydlig vändpunkt i en annan fråga.

– Jag slutade röka! Det var det första läkarna sa: att det är en riskfaktor. Så i en taxi på väg från sjukhuset tog jag mitt sista bloss.

De tre–fyra dagarna som följde var lite jobbiga.

– Sen släppte det. Jag räknade ut hur många cigaretter jag inte rökte. Jag kunde se högen framför mig och då blev det lätt.

Hennes andra stroke kom som en blixt från klar himmel nästan tjugo år senare, juldagen 2023.
Hon och dottern Tove hade åkt till sonen Henrik för julfirande.

– När vi kommer fram ska jag räcka över ett paket kaffe till Henrik, men plötsligt kunde jag inte tala. Jag skulle säga “det här är till dig”, men det blev liksom ingenting trots att munnen rörde sig.

Henrik stirrade på henne. Hon stirrade tillbaka.

– Jag tänkte: varför glor han så konstigt? Jag fattade inte!
Men det gjorde Tove som ringde efter ambulans direkt. Ambulansen var bara några minuter bort och sedan gick det fort.

Framme på sjukhuset konstaterade läkarna en blodpropp som måste opereras.

Sedan låg hon där, vaken, medan läkaren gjorde en trombektomi, ett medicinskt ingrepp för att avlägsna blodproppen. Han gick in genom ljumsken och upp genom kroppen hela vägen upp till hjärnan.

Siw berättar att hon ville få skärmen vänd mot sig så att hon kunde se, men läkaren sa att det är nog bättre att det var han som såg.

– Jag ville förstå var de går in, hur det går till och hur de kan navigera inuti kroppen och hjärnan? Hur fasen hittar de?! säger Siw och spärrar upp ögonen på sitt typiska vis.

Efteråt blev hon kvar på sjukhuset några dagar.

Språket kom tillbaka. Inte som en strömbrytare, utan som en våg som går fram och tillbaka.

– Det kom… gick bort… och kom tillbaka.

Och nu kom rädslan ikapp.

– Jag tänkte att nu har jag fått afasi! Det skulle vara en katastrof!

Siw har mött personer med afasi tidigare, sett hur orden kan finnas i huvudet men inte komma ut. Och för en människa som byggt ett liv på röst och kommunikation blir det ett existentiellt hot.

– Ja, jag är en sådan babbelkärring, jag har gjort det hela mitt liv, babblat. Det var läskigt att tänka att det skulle kunna bli så, att språket skulle vara borta.

Efter några dagar kom språket tillbaka för att stanna, men ibland kommer rädslan för en ny stroke. Tänk om det händer igen?

– Särskilt när jag åker vägen ut till Henrik, då kan tanken slå mig.

Idag är Siw Malmkvist 89 år, men tiden har gått mjukare fram över henne än över många andra. Mycket tack vare goda levnadsvanor. Hon äter hemlagat från grunden, tränar varje dag, dricker ingen alkohol och ser till att hjärnan får sitt genom korsord. Dessutom målar hon akvareller. Och så försöker hon att stressa så lite som möjligt.
Men hon skrattar själv åt det orimliga i det sistnämnda.

– Det är jag helt värdelös på, vilket otroligt år 2025 var, det är inte klokt!

Under den senaste tiden har det gjorts en dokumentärfilm om henne, “Filmen om Siw”, som visats på bio men också som serie på SVT. Hon har flyttat från en stor lägenhet till en mindre, och givit ut en bok, “Från mitt köksbord”, med sina akvareller.

Samma morgon som Hjärnfonden hälsar på var hon med i Morgonpasset i P3.

– Just nu känns det ungefär som på 60-talet. Alla tittar på mig och känner igen mig. Men det får jag vara glad för! Folk ler mot mig och det är underbart. Alla människor skulle mötas av ett leende från en främling varje dag!

Då och då uppträder hon också. Gärna på äldreboenden.

– Där har jag hittat en underbart härlig publik som kan mina låtar. Så fantastiskt! Fast nuförtiden pratar jag mer än vad jag sjunger på scenen, jag har så mycket att berätta. Ibland glömmer jag nästan bort att sjunga så det blir bara en låt eller två.

Men åren går, och mitt i all energi finns också en stillsam realism.

– Jag tycker att det är ett arbete att bli gammal. Det är jobbigt, kroppen åldras. Allting blir sämre.

Siw hör ibland ungdomar sitta och prata om sina planer för när de blir äldre och glädjas åt åldrandet men skakar på huvudet.

– Nä kyss mig, de vet inte vad som väntar.

Hon är rädd att råka ut för en sjukdom eller olycka och bli handikappad. Och ibland tänker hon på döden.

– Min syster som blev nästan 100 fick en dröm-död. Hon sov hela tiden, bara sov och sov ända in i döden. Hon hade ingen aning om att hon dog. Tänk att bara sova och inte veta något mer. Säga godnatt och släcka lampan!

För tre år sedan dog hennes livskamrat Fredrik Ohlsson och saknaden är fortfarande stor, även om den lagt sig något.

– Men fortfarande tänker jag “det här ska jag berätta för Fredrik” om det händer något särskilt. Sen kommer jag på mig själv med att nej, det går ju inte…

Känner du dig ensam?
– Nej det behöver jag ju inte. Jag har ju barn och barnbarn och barnbarnsbarn som jag träffar och hörs med ofta.

Nu har en ny epok av Siws liv startat i den nya, mindre lägenheten som är bara hennes.

Allra mest tid tillbringar hon i köket där hon löser korsord och andra kluringar i dagstidningarna. Det är i köket hon målar sina akvareller och det är i köket hon gör sin dagliga gymnastik.

Det är också i köket hon sitter med Hjärnfonden och berättar om sitt liv. Med ett målande, språk och exakt de ord som hon vill ska komma ut. Ord som stroken hade kunnat ta.

Tacksamheten till forskningen är stor.

– Jag är nyfiken. Jag ville ju se skärmen när de opererade. Men mest var jag tacksam: att någon ens kan operera en hjärna. Att det finns forskning som gör att man får en chans till.

–– Samtidigt är det ju mycket som fortfarande inte är löst. Varför man får en stroke, hur den kan förebyggas, och hur hjärnan bäst hittar tillbaka. Det är därför forskningen måste fortsätta!

Siw har fler anledningar till att vara tacksam för hjärnforskningen. När sonen Henrik var 19 år fick han en hjärntumör.
Tiden innan familjen fick veta om den var god- eller elakartad beskriver Siw som oerhört nervös.
– Jag vågade inte tänka mina tankar till slutet.

Men tumören var godartad och efter operation och behandling har Henrik mått bra.

– Forskningen räddade mitt tal. Och den räddade min son. Men forskningen behöver mer resurser så att andra slipper gå igenom det vi gick igenom!